Fortsatt frånvarande
[Föregående inlägg.] Jag känner mig fortsatt frånvarande. Som att jag kan existera här och nu, men upplever det svårt att se livet i ett annat skede. Morgondagen känns avlägsen, liksom det som hände igår. Nuet är det enda som jag kan hålla fast vid, annars tappar jag så lätt fotfästet. Ögonblicket kan upplevas som ljuvligt, i nästa stund kan jag ifrågasätta min existens. Lite kontinuitet och balans skulle vara uppskattat, samtidigt har jag aldrig trivts med medelmåttigt eller slätstruket... Livet är flyktigt.
Bild från arkivet.
De senaste dagarna
Lunch med en vän, uppskattning från en övernattningsgäst samt lyxig fikastund.
Jag har haft en veckas ledighet mellan jobb och studier. Det har varit välbehövt!
Veckan började med ett besök på min kommande arbetsplats där jag har en traineeanställning från och med i september. Jag träffade min blivande chef en andra gång samt tog tjänstekort. Samma dag åt jag lunch med en kär vän.
De senaste dagarna har också förgyllts av fikastunder med vänner, däribland Elin som också tillbringade två nätter och en solig fredag hemma hos mig. Mycket mysigt hade vi! Jag lämnade av min vän vid tåget tidigt i morse och hade då framför mig en tom helg.
Framåt lunchtid skulle det visa sig att dagen kom att bjuda på en spontan utflykt tillsammans med R's familj. Vi åkte ut till Värmdö och njöt av lyxig fika på Artipelag, en läcker konsthall som förutom utställning (vilken vi inte besökte) också inspirerade med en härlig uteservering och rogivande omgivning nära vattnet. Dessutom åt vi Bullandö glass vid Stavsnäs färjeläge samt pratade strunt och allvar under bilresan till och från våra destinationer. Ett spontant äventyr som inte bara bjöd på gott att äta och trevligt sällskap, utan också bidrog till att jag i någon mån känner mig lite mer närvarande. Det har varit en bra vecka med många guldkantade ögonblick. Elin, du är en av dem som ska ha tack!
Jag har haft en veckas ledighet mellan jobb och studier. Det har varit välbehövt!
Veckan började med ett besök på min kommande arbetsplats där jag har en traineeanställning från och med i september. Jag träffade min blivande chef en andra gång samt tog tjänstekort. Samma dag åt jag lunch med en kär vän.
De senaste dagarna har också förgyllts av fikastunder med vänner, däribland Elin som också tillbringade två nätter och en solig fredag hemma hos mig. Mycket mysigt hade vi! Jag lämnade av min vän vid tåget tidigt i morse och hade då framför mig en tom helg.
Framåt lunchtid skulle det visa sig att dagen kom att bjuda på en spontan utflykt tillsammans med R's familj. Vi åkte ut till Värmdö och njöt av lyxig fika på Artipelag, en läcker konsthall som förutom utställning (vilken vi inte besökte) också inspirerade med en härlig uteservering och rogivande omgivning nära vattnet. Dessutom åt vi Bullandö glass vid Stavsnäs färjeläge samt pratade strunt och allvar under bilresan till och från våra destinationer. Ett spontant äventyr som inte bara bjöd på gott att äta och trevligt sällskap, utan också bidrog till att jag i någon mån känner mig lite mer närvarande. Det har varit en bra vecka med många guldkantade ögonblick. Elin, du är en av dem som ska ha tack!
Ett avslutat delkapitel av livet
21 - aug
I fredags avslutade jag ännu ett delkapitel av livet. Jag jobbade sista dagen på min arbetsplats, på sommarjobbet som har varit min vardag under totalt sju veckor denna sommar. Allt känns mest bara bra! (Tänk att faktiskt kunna säga det.) Jag har lärt mig så otroligt mycket om socialt arbete, om myndighetsutövning och om mig själv. Inom mig har en ny bild av verkligheten vuxit fram, baserat på alla de människor som jag har mött under min tid på arbetsplatsen. Där finns ingen ånger eller oro, ingenting jag önskar få ogjort. Att ha fått vara på denna arbetsplats både som praktikant och som sommaranställd har betytt mycket för mig. Jag har delvis funnit min professionella roll samt hittat känslan av trygghet inom socialt arbete. Jag hade inte kunnat få en bättre start på mitt yrkesliv. Jag känner mig tacksam!
I fredags avslutade jag ännu ett delkapitel av livet. Jag jobbade sista dagen på min arbetsplats, på sommarjobbet som har varit min vardag under totalt sju veckor denna sommar. Allt känns mest bara bra! (Tänk att faktiskt kunna säga det.) Jag har lärt mig så otroligt mycket om socialt arbete, om myndighetsutövning och om mig själv. Inom mig har en ny bild av verkligheten vuxit fram, baserat på alla de människor som jag har mött under min tid på arbetsplatsen. Där finns ingen ånger eller oro, ingenting jag önskar få ogjort. Att ha fått vara på denna arbetsplats både som praktikant och som sommaranställd har betytt mycket för mig. Jag har delvis funnit min professionella roll samt hittat känslan av trygghet inom socialt arbete. Jag hade inte kunnat få en bättre start på mitt yrkesliv. Jag känner mig tacksam!
En lördag i augusti då solen värmer gott
20 - aug
Augusti månad är snart slut. Denna lördag värmer solen gott och jag passar på att sitta på balkongen med en go' bok. I ett försök att finna ro, känna harmoni och bli med närvarande. Kropp och sinne behöver några lugna dagar utan krav och tidiga morgonar.
Augusti månad är snart slut. Denna lördag värmer solen gott och jag passar på att sitta på balkongen med en go' bok. I ett försök att finna ro, känna harmoni och bli med närvarande. Kropp och sinne behöver några lugna dagar utan krav och tidiga morgonar.
Inte närvarande
Det är som att jag inte har varit helt närvarande. Som att jag har existerat, men inte haft förmågan att reflektera över tillvaron. Det har varit så större delen av sommaren. Tre månader. Det genererar en känsla av meningslöshet. Som att jag inte kommer vidare. Jag har upplevt känslan av att sväva och samtidigt hållit hårt i nuet, ett flyktigt ögonblick, för att inte tappa fotfästet totalt. [...]
En skapad framtid på annat håll
För snart fyra år sedan lämnade jag min barndomsö på Västkusten för att bege mig till huvudstaden och leva livet tillsammans med min R. Då, för fyra år sedan, var det ett vemodigt beslut att fatta - trots att jag hade förberett mig sedan lång tid tillbaka. Då, för fyra år sedan, vågade jag inte tro på en framtid i Stockholm.
Sedan flytten till Stockholm har min tillvaro förändrats på många sätt. Inte bara har jag flyttat hemifrån och blivit sambo med min kärlek, jag har också skapat mig en tillvaro som på flera sätt skiljer sig från (och kanske också är ganska lik) den vardag som jag hade under mina första nitton år av livet. Jag har haft två anställningar, läst fem av sju terminer på högskola och hittat vänner som av någon oförklarlig anledning tycker om mig precis som jag är. Det där sista är faktiskt en väldigt spontan och ärlig reflektion...
Jag är inte den som har haft en massa vänner att självklart vända mig till, aldrig varit den populära tjejen i klassen. Liksom många andra har jag kämpat med omöjligheten att passa in i ett obefintligt ideal, tidigt i livet valde jag därför att försöka gå min egen väg. Kanske är det resultatet av mina val som jag får leva med idag (visst är det så), och det gläder mig så att jag tidigt i livet började sträva efter att ha en stark personlighet. Det är mycket lättare att lära känna andra människor om man på en grundläggande nivå känner sig själv. Inte sagt att jag alltid vet vad, på vilket sätt och varför saker snurrar inom mig, men jag bär för det mesta på en känsla av trygghet och identitet. Jag tror att det på senare år har hjälpt mig att hitta vänner som tänker som jag och som uppskattar mig för den jag är.
Det senaste året har det blivit tydligt för mig att jag har skapat mig en framtid på annat håll, miltals från min barndomsö och tryggheten. Samtidigt gör det mig varm inombords att jag står på egna ben (med R vid min sida), är någorlunda självständig och har börjat bygga på ett eget liv - i Stockholm. Det var inte vad jag trodde för åtta år sedan då jag och R blev ett par, men ändå verkar livet ha löst sig ganska bra för mig. Jag kan inte annat än att vara lycklig.
Sedan flytten till Stockholm har min tillvaro förändrats på många sätt. Inte bara har jag flyttat hemifrån och blivit sambo med min kärlek, jag har också skapat mig en tillvaro som på flera sätt skiljer sig från (och kanske också är ganska lik) den vardag som jag hade under mina första nitton år av livet. Jag har haft två anställningar, läst fem av sju terminer på högskola och hittat vänner som av någon oförklarlig anledning tycker om mig precis som jag är. Det där sista är faktiskt en väldigt spontan och ärlig reflektion...
Jag är inte den som har haft en massa vänner att självklart vända mig till, aldrig varit den populära tjejen i klassen. Liksom många andra har jag kämpat med omöjligheten att passa in i ett obefintligt ideal, tidigt i livet valde jag därför att försöka gå min egen väg. Kanske är det resultatet av mina val som jag får leva med idag (visst är det så), och det gläder mig så att jag tidigt i livet började sträva efter att ha en stark personlighet. Det är mycket lättare att lära känna andra människor om man på en grundläggande nivå känner sig själv. Inte sagt att jag alltid vet vad, på vilket sätt och varför saker snurrar inom mig, men jag bär för det mesta på en känsla av trygghet och identitet. Jag tror att det på senare år har hjälpt mig att hitta vänner som tänker som jag och som uppskattar mig för den jag är.
Det senaste året har det blivit tydligt för mig att jag har skapat mig en framtid på annat håll, miltals från min barndomsö och tryggheten. Samtidigt gör det mig varm inombords att jag står på egna ben (med R vid min sida), är någorlunda självständig och har börjat bygga på ett eget liv - i Stockholm. Det var inte vad jag trodde för åtta år sedan då jag och R blev ett par, men ändå verkar livet ha löst sig ganska bra för mig. Jag kan inte annat än att vara lycklig.
Från min barndomsö på Västkusten, Juli 2016.
Till en person med en flodhäst i sitt vardagsrum
30 - juli
En nära vän till mig från förr har en flodhäst i sitt hem. Jag har vetat om det länge, men först på senare tid förstått vad det kan ha resulterat i. Det är kanske inte så konstigt att han är som han är, eller kanske egentligen inte definierar sig som någonting alls (vad vet jag). Hur som helst skickade jag honom ett exemplar av boken som kanske kan ge svar, som gav mig nya perspektiv.
Det finns en risk att han blir arg, reaktionen har jag att vänta.
Att jag valde att skicka boken till min vän är mitt sätt att försöka hjälpa. Det kan vara svårt att prata om ämnet och jag har inte mod nog att fråga så mycket. Först när man förstår kan man läka. Min förhoppning är att boken kan ge honom några svar, om inte annat bidra med ett nytt perspektiv. Det kan nämligen vara svårt att utvecklas som individ när man lever med en flodhäst i vardagsrummet, när man bor med en person som är beroende av alkohol. Ett problem som inte uppmärksammas blir lätt till en icke existerande tillvaro. Man måste våga prata om flodhästen. Vi måste våga prata om medberoende och om alkoholistfamiljen.
Det handlar om att våga. Att våga se. Att våga fråga. Att våga leva.
En nära vän till mig från förr har en flodhäst i sitt hem. Jag har vetat om det länge, men först på senare tid förstått vad det kan ha resulterat i. Det är kanske inte så konstigt att han är som han är, eller kanske egentligen inte definierar sig som någonting alls (vad vet jag). Hur som helst skickade jag honom ett exemplar av boken som kanske kan ge svar, som gav mig nya perspektiv.
Det finns en risk att han blir arg, reaktionen har jag att vänta.
Att jag valde att skicka boken till min vän är mitt sätt att försöka hjälpa. Det kan vara svårt att prata om ämnet och jag har inte mod nog att fråga så mycket. Först när man förstår kan man läka. Min förhoppning är att boken kan ge honom några svar, om inte annat bidra med ett nytt perspektiv. Det kan nämligen vara svårt att utvecklas som individ när man lever med en flodhäst i vardagsrummet, när man bor med en person som är beroende av alkohol. Ett problem som inte uppmärksammas blir lätt till en icke existerande tillvaro. Man måste våga prata om flodhästen. Vi måste våga prata om medberoende och om alkoholistfamiljen.
Det handlar om att våga. Att våga se. Att våga fråga. Att våga leva.
"Flodhästen i vardagsrummet - om medberoende och om mötet med barnet inom oss" skriven av Tommy Hellsten.
Om morgonens ångest
Jag har tre veckor kvar på mitt sommarjobb. Ja, jag räknar ner. Jag trivs så väldigt bra på min arbetsplats, men tycker det är tungt att varje morgon behöva hantera ångesten. Varför den har blivit min följeslagare är på många sätt obegripligt.
Jag vaknar innan klockan ringer, har svårt att somna om. När det är dags att börja dagen känns stegen tunga, oron är närvarande och jag har inte alls lust att gå hemifrån. Tungt. Ångest. Där finns hemlängtan innan jag ens klivit utanför dörren. Men så kommer jag iväg. Bussresan är också den kantad av oro, trots mina försök att hålla känslan på avstånd. Jag kliver av, promenerar sista biten till jobbet, öppnar dörren till vårt ljusa kontor och kliver in. För det mesta har känslan av oro och ångest försvunnit någonstans längs vägen, men ibland tar jag med mig obehaget in. Det gör mig ledsen.
Eftersom att det egentligen inte finns något skäl till varför jag har ångest och inte känner för att vara med, har jag funderat på vad som kan vara orsaken till detta tillstånd. Det jag kommer fram till; jag har känt så förut. Självklart hade jag ångest och mindre panik under de månaderna som jag jobbade på det snobbiga caféet. Det var en destruktiv arbetsplats som bröt ner mig. Men också innan och efter den perioden av mitt liv har jag upplevt ångest inför att gå till arbetet. Varför vet jag som sagt inte, jag har ju alltid trivts bra.
När vardagen istället kantas av skola, heldagar försjunken i studentlitteratur eller en dag utan motivation till skolarbete är känslan inte den samma. Inte ens om jag har en mindre bra dag. Ångesten är en annan då, inte ens sagt att känslan av mindre lycka kan definieras som ångest. Då känns det mest bara motvilligt. Men nu, när jag tar mig till ett arbete som jag trivs på, kan jag nästan börja gråta i hallen för att det känns så tungt.
Kanske är det något jag får lära mig att leva med.
Kanske är det helt enkelt så att vissa dagar är tyngre och att vissa människor är mer bräckliga. Kanske har det med tiden på dygnet att göra, med omständigheter runt omkring. Eller så är det bara så att ångesten kommer när den själv känner för det. Kanske kan man inte göra så mycket åt det, mer än att härda ut.
Jag vaknar innan klockan ringer, har svårt att somna om. När det är dags att börja dagen känns stegen tunga, oron är närvarande och jag har inte alls lust att gå hemifrån. Tungt. Ångest. Där finns hemlängtan innan jag ens klivit utanför dörren. Men så kommer jag iväg. Bussresan är också den kantad av oro, trots mina försök att hålla känslan på avstånd. Jag kliver av, promenerar sista biten till jobbet, öppnar dörren till vårt ljusa kontor och kliver in. För det mesta har känslan av oro och ångest försvunnit någonstans längs vägen, men ibland tar jag med mig obehaget in. Det gör mig ledsen.
Eftersom att det egentligen inte finns något skäl till varför jag har ångest och inte känner för att vara med, har jag funderat på vad som kan vara orsaken till detta tillstånd. Det jag kommer fram till; jag har känt så förut. Självklart hade jag ångest och mindre panik under de månaderna som jag jobbade på det snobbiga caféet. Det var en destruktiv arbetsplats som bröt ner mig. Men också innan och efter den perioden av mitt liv har jag upplevt ångest inför att gå till arbetet. Varför vet jag som sagt inte, jag har ju alltid trivts bra.
När vardagen istället kantas av skola, heldagar försjunken i studentlitteratur eller en dag utan motivation till skolarbete är känslan inte den samma. Inte ens om jag har en mindre bra dag. Ångesten är en annan då, inte ens sagt att känslan av mindre lycka kan definieras som ångest. Då känns det mest bara motvilligt. Men nu, när jag tar mig till ett arbete som jag trivs på, kan jag nästan börja gråta i hallen för att det känns så tungt.
Kanske är det något jag får lära mig att leva med.
Kanske är det helt enkelt så att vissa dagar är tyngre och att vissa människor är mer bräckliga. Kanske har det med tiden på dygnet att göra, med omständigheter runt omkring. Eller så är det bara så att ångesten kommer när den själv känner för det. Kanske kan man inte göra så mycket åt det, mer än att härda ut.
