Det var tänkt att dagen skulle tillbringas på Söder, med besök på Myrorna, kväll på biografen och tidig middag på Tully's. Dock hittades varken assietter på second hand, sevärd film vid passande tidpunkt eller ork att vandra tillbaka längs hela Götgatan. Istället promenerade vi runt och avslutade en tidig eftermiddag i ett hörn nära Skanstull. Kebabtallrik - ren lyx, en ovanlighet och fasligt gott. Det bästa av allt var trots allt att få vara tillsammans med R - hela dagen. Vi åkte buss tillsammans, höll handen på staden gator och pratade om allt annat än det som just nu sker i våra liv. Det var en avslappnande dag och det kändes som att det var just det som jag och R behövde; tid tillsammans. Jag hade inte ens koll på klockan, vi strosade bara runt och fanns till.

Jag vågar påstå att dagar av ord som saltas av tårar är förbi. Det känns som en befrielse. Jag har gjort det igen, jag har skaffat mig ett jobb. Ett nytt denna gång, mitt andra i huvudstaden. Det har kommit till en tid då tårar slutar att rinna, då mina tårar inte längre faller varje dag. Ångesten känns snart som ett minne blott och det gråa och suddiga drar bort. Kvar finns livet, det som egentligen är så fint. När jag i måndags ringde till min kommande arbetsplats och meddelade att jag med glädje vill börja arbeta hos dem och fick beskedet om att jag var välkommen infann sig lyckan igen. Den där känslan som får mig att yla med till radions alla hits och som får mig att känna så pass mycket ro att jag kan tillbringa en hel eftermiddag ute på balongen utan att känna stress inför morgondagen. Om några veckor är jag återigen tillbaka på ett hotell - och det känns underbart!