Som jag tror de flesta minns så lekte man som barn ofta 'Mamma, Pappa, Barn' på dagis och under tiden på fritids. Jag älskade att leka! Bara i detta ögonblick kan jag räkna upp flertalet lekar som jag lekte, när jag var mellan sex och nio år. Det var tider det... Tiden på dagis och fritids är faktiskt en tid som jag saknar - mycket!
Återblickarna till min barndom får mig att tänka på barn. Mina barn. När jag får barn vill jag att de ska uppleva samma underbara tid, som jag upplevde. Det kan inte bli samma, men kanske något liknande. Barn. Jag är inte mogen för att skaffa barn. Än så länge är jag själv ett stort barn - mellan barn och vuxen. Det är en knepig ålder. Att vara tonåring är väldigt skumt. Knasigt och helt random. Ja, random. Allt sker slumpmässigt, man har ingen koll. Man bara är. Man bara finns där - mitt emellan unga år och gammal dam.
Tänk den dagen, då jag själv får egna barn. De mjuka händerna, den lena hyn, de nyfikna ögonen och allt det andra som hör till en liten unge. Min unge. Ja, en dag kanske jag får en unge. Med vem? Någon som vill? Hehe. Ne, men någon dag blir det kanske av. Jag och mitt barn. Jag ska älska mitt barn. Ja, jag vet att det är lätt att säga nu, men jag tror på det. Jag tror på kärlek till sitt barn. Kan man inte älska, då ska man inte skaffa barn. Kärlek är det viktigast ett barn behöver. Utan kärlek blir barnet trasigt och ledsamheten finns med hela livet. Kärlek, kärlek, kärlek. Massor med kärlek! Var inte rädd för att älska. Du tjänar på det i slutändan.

Kärlek till ett barn är det finaste som finns. Den kärleken är ärlig, ren, oskyldig och bedårande. Man ser direkt om den är falsk, smutsig, skyldig och skamlig. Älska ditt barn, för de behöver din kärlek.

/Jasmine