Uppläsning av våra dikter och jag kände mig lugn. Min dikt var kanon! Jag var riktigt nöjd. Men sakta börjar jag inse att jag inte är så speciell. Jag är inte proffs på att skriva dikter, jag är inte bättre än någon annan. Det var många fina dikter som lästes upp. Vissa föll jag pladask för, andra hade jag svårt att ta åt mig av. Hela situationen blev väldigt känslig och jag kände för att gråta. Det var inte jobbigt på något sätt, jag ville bara släppa ut allting. Var ifrån allt kom har jag ingen aning om. Antar att de var det fina orden som gjorde det...


Det är något visst med dikter.

En kille i klassen var väldigt på om att jag skulle läsa upp min dikt. Alla skulle göra det, men jag var tydligen mer efterlängtad. Jag blev fundersam. Varför ville han höra min dikt så mycket? När han för tredje gången utropade att jag skulle läsa upp, frågade jag honom varför han så gärna ville det. -"För att du tänker annorlunda. Vi tänker olika." Spännande tanke, som jag kan hålla med om. Precis som jag har han väldigt mycket åsikter. Hans stöd och förväntansfulla ord gjorde att jag blev ännu mer nervös. Jag blev väldigt smickrad. Hade inte alls räknat med en så snäll kommentar. Jag hade väntat mig något i stil med "... för att jag ska kunna skratta åt dig." När det blev min tur att läsa upp, befann han sig inte i klassrummet. Han hade rusat ut för att hämta någonting han hade glömt. Tyvärr kom han tillbaka försent, då jag redan läst upp min dikt. Jag fick väldigt mycket beröm. En av tjejerna utbrast att jag har en ljud-röst. Jag fattade det som att hon tycker att min röst passar för att spela in ljudböcker, kan det stämma?

Det här med dikter är väldigt intressant. Det visar vem man är på insidan. Vi hade alla läst samma novell och ändå blev våra dikter väldigt olika varandra. Jag kände mig säker i min dikt. Jag är inte rädd för att visa vem jag är. Speciellt inte i min klass. Eftersom jag har väldigt få lektioner med dem, kan de inte bilda sig en riktig uppfattning om hur jag är. De jag har case med känner mig förtås lite bättre, men... Känner kanske är fel ord? Finns det någon på skolan som verkligen vet vem jag är innerst inne? Jag tror inte det... De som känner mig bäst på skolan är nog de tjejerna i tvåan som jag umgås med, men jag skulle inte påstå att de känner mig så väl. Det är rätt skönt att ingen känner en. Man kan vara sig själv. Ingen frågar jobbiga frågor, man går för sig själv. Samtidigt erkänner jag att jag ibland känner mig ensam. Jag skulle vilja ha någon att tillhöra. I skolan finns inte denna någon. Jag har mina några utanför skolan.

Jag är Hon som går i klassen, men som inte är på lektionerna.
Jag är Hon som alla kanske känner.
Jag är Hon med konstiga tankar.
Jag är Hon som går för sig själv.
Jag är Hon som är sig själv.
Jag är Hon som kallas Jasmine.

/Jasmine