Ibland är det bara otroligt onödigt att vara kvar i skolan. Förra måndagen hoppade jag över samlingen. Mitt case skulle inte början förrän vid elva. Att sitta i skolan i en timme utan något som helst på schemat kändes bara onödigt. Pappa tillät mig att hoppa över samlingen och komma direkt till caset. Tack.
Idag var en liknande situation. Efter morgonsamlingen hade vi som vanligt case. Dock bara en timme. Visst, jag vet att man inte ska skolka, men jag ser det inte som skolk. Jag ringde till pappa och förklarade läget; Två och en halv timma till spanskan. På den lektionen hade vi ingen lärare, vi skulle jobba själva. De uppgifterna vi skulle göra på den lektionen ansåg jag att jag lika väl kunde göra hemma. Ja, det är skillnad på att vara hemma halv ett istället för klockan fyra. Jag fick alltså tillåtelse att åka hem. Helt otroligt underbart att vara hemma så tidigt! Jag har egentligen inte slutat skolan än. Busigt.


Offentliga platser som spårvagnar är ingenting för mig.

Jag hade otroligt tur, när jag skulle hem. Eller... Det slutade bra i alla fall. Mitt i mitt lyckorus tappade jag helt bort mitt kontrollbehov. Jag gick raka vägen till hallen, tog min jacka och började traska mot spårvagnen. Hade Rickard på tråden, vilket gjorde det hela... Knepigt. Jag hade ju ingen koll alls! När jag som vanligt babblade på om det ena och det andra, varför jag gick tidigare och att jag skulle göra spans... Fan! Böckerna låg ju kvar i skåpet. Ja, det var bara att gå tillbaka. Visst, det var ju knappt ett kvarter, men ändå. Jag fick rusa in i skolan. Stressad var jag. Kom fram till skåpet, tog ut böckerna och sen iväg igen. När min spårvagn skulle gå hade jag egentligen ingen aning om - bara ett svagt minne av hur lång tid det tar att åka spårvagnen. Hm... Stress! Spårvagnen kom precis, när jag anlände till hållplatsen. Timing! "På grund av bl, bla, bla kommer jag att köra via där, där och där och sen fortsätta på den ordinarie sträckan." Jaha? Vad kunde jag göra? Ingenting. Det är det värsta jag vet, att bara sitta - utan att kunna agera. Men jag hade som sagt inget val, så det var bara att sitta där och försöka hålla sig lugn. Jag och samhället. Nej, jag fungerar inte så bra på offentliga platser. Jag svettades i den varma vagnen (som egentligen inte var varm, men jag kände det så...), halsduken höll på att strypa mig och människorna runt omkring mig hade tydligen behov av att ta på mig. Många små faktorer bidrar till att jag blir mer och mer frustrerad. Jag fick inget utbrott, men några inre aggressioner.
Jag hann som tur var med båten. Spårvagnen jag hade tagit var inte den sista till den båten. Tur.

Hoppas att ni har haft en bättre start på veckan.
Kram