Avklingande surrealism
Det har varit tolv surrealistiska veckor. Det har till och från känts som att jag har svävat på moln, som att jag har levt i dimma. Jag har fått uppleva så många möten, härbärgerat så många livsöden och slagits av hur bra jag egentligen har det. Jag har flera gånger om ifrågasatt mina egna värderingar och perspektiv. Jag har sett mig själv i helt nya situationer och jag har reagerat på sätt som jag inte var förberedd på. Jag trodde att jag skulle sitta i omklädningsrummet och lipa ganska snart, vilket ännu inte har hänt. Däremot var jag inte alls beredd på att bli rädd, känna mig hotad och uppleva den fysiska reaktionen av rädsla i form av frossa, skakningar och muskelspänning. Den gången jag blev rädd var det som att jag för stunden blev så extremt närvarande i nuet. Som att jag stod vid ett stup och verkligen kunde se livets alla konturer. Det var ganska läskigt.
Jag ser fram emot en mer konkret tillvaro. Att inse hur nära livet faktiskt kan komma gjorde mig skraj. För visst är jag den som lever i nuet och älskar just livet som är här och nu. Men jag är också personen som parallellt lever i en drömvärld, som kan stänga av den upplevda verkligheten och försvinna in i mig själv. De senaste veckorna är det just denna flykt som har varit svår.
Eller så har det varit alldeles för enkelt att fly. Kanske är det därför som jag upplever att fler reflektioner av djupare slag är näst intill omöjligt. Jag behöver vila. För trots att jag har sovit, vilat mycket, ätit gott och omgett mig av fina människor, ska det bli skönt att avsluta den verksamhetsförlagda utbildning och återgå till min skyddade värld. I alla fall för ett tag. Jag behöver samla nya krafter. Jag behöver tid att reflektera och bearbeta de senaste tre månaderna.
Ibland kan behöva samla nya krafter.Ska iväg och se djungelboken på bio med några vänner. Kram.
jag förstår vilken vila du behöver. Det är ju verkligen så, att det är en helt annan typ av vila än bara mat och sömn. Mental vila liksom :)
sv: Ja, det smög in en trojansk häst i mina kodmallar, så jag fick radera hela mitt konto med alla underbloggar och allting!!
Vad jobbigt att du känner såhär :( kommer det inte bli jobbigt att fortsätta utbildningen om du hade det jobbigt på din praktikplats? :/
Sv; tack ska du ha! Ja, glädje är rätt ord för den här bloggen som jag nu har. Glädje från andra, mig själv samt alla minnen. Jag älskar verkligen att blogga och få dela med mig av mina åsikter! :)
Förstår om det då på ett sätt är skönt att praktiken är slut nu så du får vila ordentligt. Jobbigt när man ute i arbetslivet möts av massa olika känslor, särskilt den där roddkänslan. Känner igen mig i det du beskriver.
sv: Många som säger att Signe är lik mig och jag är beredd att hålla med.
Kramar
Det är så sjukt mycket intryck under en sån tid. Skönt att vila upp sig! Kramar
Vad är det du läser till? Det låter verkligen som att du har haft en mycket spännande och lärorik praktik.
Åh, känner så igen mig i det där. Att nya situationer, oavsett hur de ter sig, får mig att förr eller senare vilja krypa tillbaka till min egen trygghet, min egen bubbla för ett slag. Även om det inte är så långvarigt. Tror man behöver bearbeta det man upplevt sådär i lugn och ro, i en miljö som är mer bekant.
sv: Som vanligt; tusen tack för dina ord. Blir alltid alldeles varm av dina kommentarer.
