3 - okt

Jag lever lätt i det förgångna. För att det stärker min känsla av sammanhang - minnen är värdefulla. För att det som en gång var är en förklaring till varför jag är den jag är, hur det kommer sig att livet har blivit som det är nu. Det förgångna ger mig också perspektiv på det stora hela liksom på livets små egenheter.

 

Det gör att barndomen ligger mig nära. Tonårstiden med ångesten och viljan att passa in är närvarande - just nu är jag glad att den tiden är förbi. Jag väljer att sällan tänka på tider som har varit mindre bra i mitt liv, exempelvis gymnasietiden eller mitt första jobb i Stockholm... Andra perioder av livet återblickar jag gärna. Vissa händelser tänker jag på i princip dagligen, just nu är det Drömresan till USA, lillens födelse och perioden då jag insjuknade i min reumatism. Dessa minnen är förknippade med stunder då jag verkligen har levt. Det har gett perspektiv - på mitt eget liv och på andras. Jag är så tacksam för allt jag har idag.

 

Gemensamt för stunderna jag nyss nämnde är att R har funnits vid min sida. I nöd och lust, det vi lovade varandra i kyrkan inför Gud och församlingen. I lyckorus liksom i livets utmaningar. Han, min R, betyder så mycket för mig. Och så lillen, han är vår skatt och det bästa som har hänt oss. Älskade lillprins. Jag är tacksam för livet!