Vaga minnen från en gymnasietid

20 - okt
... Ser jag tillbaka på gymnasieåren hittar jag inte riktigt mig själv. Minnena från denna tid är suddiga och diffusa. Det sägs att man minns främst de fina stunderna i livet. Innebär det att mindre lyckliga tider lättare glöms bort..? Jag minns känslan av ensamhet, åsidosättande, sökande, avvisning och att inte höra till. Klasskamrater som inte ens hälsade på mig på morgonen, som bemötte mig som vore jag osynlig. Kanske var det just vad jag var, jag minns knappt mig själv. Lunchraster då jag satt för mig själv i diverse sunkiga lokaler där mindre god skollunch serverades. Hur jag ibland blev uppmärksammad, av vissa, för att under sista året i alla fall ha en viss tillhörighet. De personerna umgås jag knappt med idag, vi hörs inte ens av regelbundet. Den tiden, då jag gick på gymnasiet, är så fylld av luckor. Känslorna förknippade med denna period är vaga och efter många år totalt raderade...

Usch, just ensamhet är nog det värsta man fick battlas med i högstadiet. Det sitter så djupt i mig. Jag blev själv utfryst och mobbad av människor i min klass. Jag hade dock min bästa vän i parallellklassen så det betydde mycket men när man är ung är nog den känslan av ensamhet och att vara annorlunda, det värsta man kan uppleva. Ledsen att höra att du varit med om nåt liknande. ❤️ Kram på dig!

Känner igen mig från min gymnasietid! Kände inte alls att jag hörde hemma i min klass :/

Kan säga att skolan är verkligen något av det skönaste att ha gjort klart verkligen, ensamhet är hemskt och det ska ingen behöva vara! <3 Massa kramar <3

åh :/