Kanske har jag ett värde för dig, trots allt.
27 - mars
Under så många år sökte jag efter ett avslut. Till slut fick jag en ursäkt, ett svar och en möjlighet att gå vidare. Släppa taget. I samband med ett avslut påbörjade vi också något nytt, en ny relation. Det var inte bara på grund av mig, du var också drivande i processen och har sedan dess tagit initiativ i vår kontakt. Det känns fint. Kanske har jag ett värde för dig, trots allt.
Under så många år sökte jag efter ett avslut. Till slut fick jag en ursäkt, ett svar och en möjlighet att gå vidare. Släppa taget. I samband med ett avslut påbörjade vi också något nytt, en ny relation. Det var inte bara på grund av mig, du var också drivande i processen och har sedan dess tagit initiativ i vår kontakt. Det känns fint. Kanske har jag ett värde för dig, trots allt.
Kanske kan vi bygga något tillsammans
30 - aug
Reaktionen på den skickade boken kommer. Jag får ett tack och han påstår att han kommer att läsa boken om Flodhästen i vardagsrummet. Man kan hoppas! Mer än så vågar jag inte fråga honom, trots att jag skulle vilja uppmuntra honom att höra av sig till mig när han har läst delar av boken. Jag skulle vilja ha en kommunikation gällande det som boken förhoppningsvis ger honom; kanske kan vi jämföra varandras tankar och utbyta perspektiv. Men jag vågar inte ta fler steg, med rädsla för att bli nekad då jag kanske inte är rätt person att bolla dessa tankar med. Eller så är det just vad jag är: rätt person. Det skulle vara fint om jag kunde vara det bollplank som han var för mig en gång i tiden [och delvis fortfarande är].
Kanske kan vi bygga något tillsammans. Bild från oktober 2008.
Reaktionen på den skickade boken kommer. Jag får ett tack och han påstår att han kommer att läsa boken om Flodhästen i vardagsrummet. Man kan hoppas! Mer än så vågar jag inte fråga honom, trots att jag skulle vilja uppmuntra honom att höra av sig till mig när han har läst delar av boken. Jag skulle vilja ha en kommunikation gällande det som boken förhoppningsvis ger honom; kanske kan vi jämföra varandras tankar och utbyta perspektiv. Men jag vågar inte ta fler steg, med rädsla för att bli nekad då jag kanske inte är rätt person att bolla dessa tankar med. Eller så är det just vad jag är: rätt person. Det skulle vara fint om jag kunde vara det bollplank som han var för mig en gång i tiden [och delvis fortfarande är].
Kanske kan vi bygga något tillsammans. Bild från oktober 2008.
Berättelsen om oss
Jag har skrivit oräkneliga rader.
Om dig. Om honom. Om henne. Om oss.
Om en tid som är förbi. Om vänner som fanns förr.
Vi skrev aldrig ett gemensamt avslut och i många år sökte jag efter svar. Jag behövde ett avslut. Till slut skrev jag ett eget. Avslut.
Sedan en tid tillbaka har vi återupptagit berättelsen. Du har fått berätta din version. Jag har fått svar, och ett avslut. I samma stund som vi avslutade det gamla, påbörjade vi också något nytt. Ett nytt kapitel. En ny relation.
Det vi hade får förbli minnen. Det vi ger varandra framöver får ses som meningen med livet.
Att våga hoppas. Att kunna förlåta. Att bemöta. Och att våga se - se utifrån nyfunna perspektiv.
Om dig. Om honom. Om henne. Om oss.
Om en tid som är förbi. Om vänner som fanns förr.
Vi skrev aldrig ett gemensamt avslut och i många år sökte jag efter svar. Jag behövde ett avslut. Till slut skrev jag ett eget. Avslut.
Sedan en tid tillbaka har vi återupptagit berättelsen. Du har fått berätta din version. Jag har fått svar, och ett avslut. I samma stund som vi avslutade det gamla, påbörjade vi också något nytt. Ett nytt kapitel. En ny relation.
Det vi hade får förbli minnen. Det vi ger varandra framöver får ses som meningen med livet.
Att våga hoppas. Att kunna förlåta. Att bemöta. Och att våga se - se utifrån nyfunna perspektiv.
Ikväll är det vi som har dansat på bryggan
Torsdagskväll i juli. Sommarsol. Vindstilla. Västkustklippor att vila rumpan mot. En betryggande arm över axlarna. En hand att hålla. En famn att följa. Bekanta takter från dragspelets melodi. Fötter som rör sig utifrån barndomsminnen. Ikväll är det vi som har dansat på bryggan.
Torsdagskväll vid bryggan.
Min R och jag.
Solnedgång på min barndomsö.
Studentdagen - drottning för en dag
Studentmössorna som med stolthet bärs av landets unga vuxna i denna ljuva sommartid påminner mig om min egen student. Det har redan gått fyra år sedan jag lämnade gymnasieåren bakom mig. Jag minns min studentdag som vore den igår, samtidigt känns den tiden avlägsen. Känslan som jag hade inombords under den dagen kvarstår dock; känslan av frihet, lycka och stolthet. Jag sprang inte bara ut genom en fysisk dörr, jag lämnade också gymnasietiden och ungdomsåren bakom mig. Studentdagen var dagen då mitt nya liv började.
Att ta studenten fick mig att känna mig som en drottning för en dag. Det kändes som att allting kretsade runt mig, fast egentligen var vi nog många som då upplevde känslan av att vara universums mittpunkt. Att åka studentflak i centrala Göteborg var något av det mest onödiga jag har spenderat mina pengar på, men det var också en åktur som fyllde mig med eufori. Jag minns särkilt hur vårt flak passerade centralstationen och att det ur högtalarna just då dunkade något fantastisk. Då visste jag inte vad det var, idag vet jag att det var Swedish House Maffias låt Greyhound. Sedan dess fylls jag av en liknande eufori varje gång den låten spelas. Det finns säkert många med mig som har en låt förknippad med sin studentdag. Vilken är din?
Att ta studenten fick mig att känna mig som en drottning för en dag. Det kändes som att allting kretsade runt mig, fast egentligen var vi nog många som då upplevde känslan av att vara universums mittpunkt. Att åka studentflak i centrala Göteborg var något av det mest onödiga jag har spenderat mina pengar på, men det var också en åktur som fyllde mig med eufori. Jag minns särkilt hur vårt flak passerade centralstationen och att det ur högtalarna just då dunkade något fantastisk. Då visste jag inte vad det var, idag vet jag att det var Swedish House Maffias låt Greyhound. Sedan dess fylls jag av en liknande eufori varje gång den låten spelas. Det finns säkert många med mig som har en låt förknippad med sin studentdag. Vilken är din?
Studentmössan påminner mig om en annan tid
Jag ser tillbaka och inser hur långt jag har kommit. Samtidigt förundras jag över hur lite jag faktiskt minns av min gymnasietid - som vore den ett utdrag ur någon annans liv.
Uppskattade ögonblick
♥ hembakat
♥ vårsolen som värmer
♥ fika med en vän
♥ obegränsad skrivtid
♥ balkonghäng
♥ fina ord och visad ömhet från R
♥ skattjakt bland bibliotekets hyllor
♥ stoltheten över ett personligt inlägg
♥ att dela minnen med lillasyster
♥ skafferisökande som ger resultat
♥ sängdags tillsammans med R
Avklingande surrealism
Jag har två veckor kvar av min verksamhetsförlagda utbildning. Det ska bli skönt att återgå till skolan.
Det har varit tolv surrealistiska veckor. Det har till och från känts som att jag har svävat på moln, som att jag har levt i dimma. Jag har fått uppleva så många möten, härbärgerat så många livsöden och slagits av hur bra jag egentligen har det. Jag har flera gånger om ifrågasatt mina egna värderingar och perspektiv. Jag har sett mig själv i helt nya situationer och jag har reagerat på sätt som jag inte var förberedd på. Jag trodde att jag skulle sitta i omklädningsrummet och lipa ganska snart, vilket ännu inte har hänt. Däremot var jag inte alls beredd på att bli rädd, känna mig hotad och uppleva den fysiska reaktionen av rädsla i form av frossa, skakningar och muskelspänning. Den gången jag blev rädd var det som att jag för stunden blev så extremt närvarande i nuet. Som att jag stod vid ett stup och verkligen kunde se livets alla konturer. Det var ganska läskigt.
Jag ser fram emot en mer konkret tillvaro. Att inse hur nära livet faktiskt kan komma gjorde mig skraj. För visst är jag den som lever i nuet och älskar just livet som är här och nu. Men jag är också personen som parallellt lever i en drömvärld, som kan stänga av den upplevda verkligheten och försvinna in i mig själv. De senaste veckorna är det just denna flykt som har varit svår.
Eller så har det varit alldeles för enkelt att fly. Kanske är det därför som jag upplever att fler reflektioner av djupare slag är näst intill omöjligt. Jag behöver vila. För trots att jag har sovit, vilat mycket, ätit gott och omgett mig av fina människor, ska det bli skönt att avsluta den verksamhetsförlagda utbildning och återgå till min skyddade värld. I alla fall för ett tag. Jag behöver samla nya krafter. Jag behöver tid att reflektera och bearbeta de senaste tre månaderna.
Det har varit tolv surrealistiska veckor. Det har till och från känts som att jag har svävat på moln, som att jag har levt i dimma. Jag har fått uppleva så många möten, härbärgerat så många livsöden och slagits av hur bra jag egentligen har det. Jag har flera gånger om ifrågasatt mina egna värderingar och perspektiv. Jag har sett mig själv i helt nya situationer och jag har reagerat på sätt som jag inte var förberedd på. Jag trodde att jag skulle sitta i omklädningsrummet och lipa ganska snart, vilket ännu inte har hänt. Däremot var jag inte alls beredd på att bli rädd, känna mig hotad och uppleva den fysiska reaktionen av rädsla i form av frossa, skakningar och muskelspänning. Den gången jag blev rädd var det som att jag för stunden blev så extremt närvarande i nuet. Som att jag stod vid ett stup och verkligen kunde se livets alla konturer. Det var ganska läskigt.
Jag ser fram emot en mer konkret tillvaro. Att inse hur nära livet faktiskt kan komma gjorde mig skraj. För visst är jag den som lever i nuet och älskar just livet som är här och nu. Men jag är också personen som parallellt lever i en drömvärld, som kan stänga av den upplevda verkligheten och försvinna in i mig själv. De senaste veckorna är det just denna flykt som har varit svår.
Eller så har det varit alldeles för enkelt att fly. Kanske är det därför som jag upplever att fler reflektioner av djupare slag är näst intill omöjligt. Jag behöver vila. För trots att jag har sovit, vilat mycket, ätit gott och omgett mig av fina människor, ska det bli skönt att avsluta den verksamhetsförlagda utbildning och återgå till min skyddade värld. I alla fall för ett tag. Jag behöver samla nya krafter. Jag behöver tid att reflektera och bearbeta de senaste tre månaderna.
Ett ljusrosa minne
20 - feb
Jag minns att jag satt på ett café i Haga och skrev anteckningar. I flera timmar satt jag där, bara för att komma på mig själv med att må väldigt bra. Det var i fjol, i maj. Den vistelsen i Göteborg var absolut en av de bästa. Jag hoppas på fler - snart.
Vårdag i Haga, maj 2015
Jag minns att jag satt på ett café i Haga och skrev anteckningar. I flera timmar satt jag där, bara för att komma på mig själv med att må väldigt bra. Det var i fjol, i maj. Den vistelsen i Göteborg var absolut en av de bästa. Jag hoppas på fler - snart.
Vårdag i Haga, maj 2015
Det är kallt nu
Snöflingor på fönsterrutan
Det är kallt nu. Både på utsidan och insidan. På utsidan för att januarikylan är här och snön med den. På insidan för att den bakomliggande hösten har varit fri från reflektion. Utan reflektion blir livet sällan bra. Utan reflektion blir jag en mindre bra människa.
Den senaste tiden har jag fått min klumpighet och mitt mindre goda omdöme ifrågasatt. Det gör alltid ont. Jag går i försvar, vägrar inse mina fel och brister och beter mig illa. Mina medmänniskor såras. Men mest av allt sårar jag mig själv. Mest av allt skäms jag. För att jag ljuger för mig själv. För att verkligheten känns för svår. För att verkligheten kommer för nära. Det är kallt nu, kylan kommer inifrån.
Alla felar någon gång, i mitt fall har det varit många snedsteg under kort tid. Det krävs förändring. Jag kräver förändring. Av mig själv. Av mig själv kräver jag tid för reflektion. Jag måste bara finna platserna som kan förmedla ro. I nuläget är dessa platser alltför få.
Axplock #18: Tusentals ord
I en låda med minnen ligger tusentals ord från förr. Dessa ord som till en början skrevs med blå bläckpenna i ett kollegieblock. På den tiden stod jag med blocket ilsket upptryckt mot de röda skåpen i skolans korridor. Jag var tolv år då. Med tiden gick denna ilskenhet till att bli en vald avskildhet och under större delen av högstadietiden skedde mitt skrivande i skolans stora fönsterkarmar. Jag älskade att sitta där!
Med tiden har mitt skrivande blivit alltmer sofistikerat. Idag skriver jag i min avskildhet, pennan glöder inte av ilska och det är sällan jag lämnar ifrån mig ord utan att ha reflekterat över ämnet först. Idag sker skrivandet gärna med en tekopp nära till hands och med musik från förr i bakgrunden. I tio år har jag skrivit dagligen. Och jag gör det för hand, det blir mer ärligt då.
Med tiden har mitt skrivande blivit alltmer sofistikerat. Idag skriver jag i min avskildhet, pennan glöder inte av ilska och det är sällan jag lämnar ifrån mig ord utan att ha reflekterat över ämnet först. Idag sker skrivandet gärna med en tekopp nära till hands och med musik från förr i bakgrunden. I tio år har jag skrivit dagligen. Och jag gör det för hand, det blir mer ärligt då.
Februari 2012
Axplock #17: Förkärlek till hösten
Augusti 2013
Det är något visst med hösten. Denna årstid som drastiskt förändrar tillvaron, gör världen färgsprakande, lockar fram varma koftor och genererar i flertalet promenader på höstlövsbelagda stråk. För min del innebär hösten också vemod. Förändring. Jag gillar inte snabba förändringar, samtidigt som hösten bidrar med så mycket fint att jag omöjligt kan hålla mig innanför fyra väggar och vara nedstämd. För ja, med hösten kommer också tankarna, förvirringen och insikten. Varje år, sedan många år tillbaka. Jag tar beslut på hösten, det känns av någon anledning självklart då. Jag finner mig själv på hösten, kanske till följd av promenader, mys under filtar och tedrickande. Det är något visst med hösten. Tur att den återkommer varje år.
Axplock #14: Vinterhalvåret
Sommargäster som flockas. Badbryggor som guppar. Fiskmåsar som skriker. Gräsklippare som brummar. Flaggor som vajar. Barn som skrattar. Havet som kluckar. Det är sommar ute på ön. Då är det en så självklar plats att vara på - ingen annan plats känns lockande.
Sedan kommer vintern med allt som hör den till. Mörka morgnar. Korta dagar. Frusna fingrar. Kalla vindar. Stilla nätter. Oskottade vägar. Hala backar. Fruset hav. I mina ögon är detta lika vackert. Avsaknaden av sommargäster innebär dessutom att jag får ha ön nästan helt för mig själv. Fotopromenader om vintern innebär frihet, egentid och trygghet. Detta axplock är från en av dessa vintrar.
Sedan kommer vintern med allt som hör den till. Mörka morgnar. Korta dagar. Frusna fingrar. Kalla vindar. Stilla nätter. Oskottade vägar. Hala backar. Fruset hav. I mina ögon är detta lika vackert. Avsaknaden av sommargäster innebär dessutom att jag får ha ön nästan helt för mig själv. Fotopromenader om vintern innebär frihet, egentid och trygghet. Detta axplock är från en av dessa vintrar.
Snö på min ö, december 2009.
Axplock #12: Lycka
Augusti 2011
Lycka. Jag är uppvuxen på en plats där den känslan är så självklar.
Jag blickar ut mot en färgstark horisont. Kvällen är sval, jag huttrar till. Dansen pågår för fullt bakom min rygg, men jag väljer att endast njuta av dragspelssången. Så självklart, så vanligt. En tradition. Liksom varje sommar, då det är dans på bryggan.
Lycka. Jag är uppvuxen på en plats där den känslan är så självklar.
Jag blickar ut mot en färgstark horisont. Kvällen är sval, jag huttrar till. Dansen pågår för fullt bakom min rygg, men jag väljer att endast njuta av dragspelssången. Så självklart, så vanligt. En tradition. Liksom varje sommar, då det är dans på bryggan.
Axplock #11: Kärleksstigen
Kärleksstigen, oktober 2008.
På ön finns en väg med det vackraste av namn, Kärleksstigen. Denna väg är egentligen inte mycket till väg, snarare en asfalterad gångväg. För mig har det alltid varit självklart att den stigen har funnits där, just där. Att gå längs Kärleksstigen var egentligen ganska skrämmande; genom en skog som förr inte var upplyst, på en del av ön som förr inte var väl bebodd. Att gå på Kärleksstigen kunde upplevas som obehagligt.
Liksom i livet. Kärleksstigen är för mig mer än bara en stig. Denna stig har sin början vid ett vägskäl, vid den perfekta platsen att vända på, om rädslan skulle bli alltför påtaglig. Förr, när jag var yngre, var det lockande att vända där vid den stora stenen. Då, då var jag inte modig. Med tiden fann jag mitt mod, i alla fall mer än det jag hade då. Tillsammans med en vän gick det bra att gå på den där vägen genom skogen. Hand i hand med tryggheten kändes det okej.
Liksom i livet. Kärleksstigen symboliserar det okända, det läskiga, det skrämmande. Denna väg kan dock ses i ett annat ljus, om man väljer att vandra den. Jag vågade. Tillsammans med en vän och senare tillsammans med han som blev min kärlek. Han, som jag kanske hade väntat på, vandrade på stigen tillsammans med mig. Då kändes det självklart att gå på den där asfalterade gångvägen. Då var jag inte rädd.
Jag vågade. Jag mötte rädslan. Och till följd av detta fann jag mitt mod - inte bara till att vandra på den mörka gångvägen genom skogen, utan också modet till att våga ha en person väldigt nära.
På ön finns en väg med det vackraste av namn, Kärleksstigen. Denna väg är egentligen inte mycket till väg, snarare en asfalterad gångväg. För mig har det alltid varit självklart att den stigen har funnits där, just där. Att gå längs Kärleksstigen var egentligen ganska skrämmande; genom en skog som förr inte var upplyst, på en del av ön som förr inte var väl bebodd. Att gå på Kärleksstigen kunde upplevas som obehagligt.
Liksom i livet. Kärleksstigen är för mig mer än bara en stig. Denna stig har sin början vid ett vägskäl, vid den perfekta platsen att vända på, om rädslan skulle bli alltför påtaglig. Förr, när jag var yngre, var det lockande att vända där vid den stora stenen. Då, då var jag inte modig. Med tiden fann jag mitt mod, i alla fall mer än det jag hade då. Tillsammans med en vän gick det bra att gå på den där vägen genom skogen. Hand i hand med tryggheten kändes det okej.
Liksom i livet. Kärleksstigen symboliserar det okända, det läskiga, det skrämmande. Denna väg kan dock ses i ett annat ljus, om man väljer att vandra den. Jag vågade. Tillsammans med en vän och senare tillsammans med han som blev min kärlek. Han, som jag kanske hade väntat på, vandrade på stigen tillsammans med mig. Då kändes det självklart att gå på den där asfalterade gångvägen. Då var jag inte rädd.
Jag vågade. Jag mötte rädslan. Och till följd av detta fann jag mitt mod - inte bara till att vandra på den mörka gångvägen genom skogen, utan också modet till att våga ha en person väldigt nära.
Axplock #10: En liten dröm
Jag är långt ifrån berest, men visst finns där en nyfikenhet kring vad världen utanför har att erbjuda. Det har dock inte fallit sig så att jag har kommit utanför vårt lands gränser särskilt mycket. Någon enstaka resa har det blivit, men varken charter, all-inclusive eller roadtrip är en erfarenhet jag har.
Avsaknaden av resor har heller inte saknats mig. Jag har alltid trivts hemma, i vardagen, med livet. Att resa har inte lockat just av den anledningen att få komma bort. Det senaste året har jag dock blivit alltmer nyfiken på vad en resa skulle kunna innebära samt kunna erbjuda mig och min syn på livet. Tanken på att få uppleva något helt nytt lockar!
En liten dröm jag har är att få uppleva Nordamerika, från norr till söder. Kanada och De förenta staterna samt gränsen till Mexiko. Det vore fantastiskt - inte bara att få uppleva mycket av det som visas på teve, utan också att få möjligheten att vara på en helt ny plats och befinna mig i ett helt nytt sammanhang. Att ens erkänna detta får det att pirra inombords - jag tror inte att jag vågar! Jag är rätt feg, faktiskt. När det kommer till just resande, att gå utanför min komfortabla hemmamiljö, då är jag feg, ja.
Kanske beger jag mig till andra sidan av jordklotet någon dag, en resa som med säkerhet kommer att skilja sig markant från den vardag som jag har idag. Tanken är lockande, samtidigt har jag ingen anledning att fly från vardagen - jag har det så himla bra. Men en liten dröm, det kan man alltid ha.
Avsaknaden av resor har heller inte saknats mig. Jag har alltid trivts hemma, i vardagen, med livet. Att resa har inte lockat just av den anledningen att få komma bort. Det senaste året har jag dock blivit alltmer nyfiken på vad en resa skulle kunna innebära samt kunna erbjuda mig och min syn på livet. Tanken på att få uppleva något helt nytt lockar!
En liten dröm jag har är att få uppleva Nordamerika, från norr till söder. Kanada och De förenta staterna samt gränsen till Mexiko. Det vore fantastiskt - inte bara att få uppleva mycket av det som visas på teve, utan också att få möjligheten att vara på en helt ny plats och befinna mig i ett helt nytt sammanhang. Att ens erkänna detta får det att pirra inombords - jag tror inte att jag vågar! Jag är rätt feg, faktiskt. När det kommer till just resande, att gå utanför min komfortabla hemmamiljö, då är jag feg, ja.
Kanske beger jag mig till andra sidan av jordklotet någon dag, en resa som med säkerhet kommer att skilja sig markant från den vardag som jag har idag. Tanken är lockande, samtidigt har jag ingen anledning att fly från vardagen - jag har det så himla bra. Men en liten dröm, det kan man alltid ha.
Min älskade jordglob, juni 2012.
Axplock #8: Kvällssol vid horisonten
Det finns en plats jag kallar hemma, en plats där illvilja sällan når mig.
Denna plats är belägen bortom havet, med himlavarvet nära inpå.
På denna plats är kvällarna de vackraste och
även i den mörkaste natten kan jag här känna mig trygg.
Denna plats, mitt hemma, är beläget på en ö. En ö jag gärna kallar min.
Denna plats är belägen bortom havet, med himlavarvet nära inpå.
På denna plats är kvällarna de vackraste och
även i den mörkaste natten kan jag här känna mig trygg.
Denna plats, mitt hemma, är beläget på en ö. En ö jag gärna kallar min.
Kvällssol vid horisonten, december 2009.
Axplock #4: Skärgårdsbarn
För stadsborna är ön en tillflyktsort, ett semesterställe, den perfekta badplatsen. För mig är ön så mycket mer än så, också när solen inte längre skiner lika starkt och snön ligger djup i vägkantens dike.
Snö på min ö, december 2009
Snö på min ö, december 2009
Ett skärgårdsbarn, det är vad jag har blivit efter att ha bott de nitton första åren av mitt liv på en ö i Göteborgs skärgård. Här har jag lekt, gått i skola, skaffat vänner, känt mig trygg och lärt mig att älska livet. Denna ö som alltid har varit och alltid kommer att vara hemma för mig, trots att jag nu bor femtio mil från min barndomsö.
Till denna ö kommer stadsborna under årets varma månader, för att under vinterns mörka dagar endast vara ett urblekt minne. Trots mörker, snålblåst och isbeklätt hav finns det faktiskt några som bor på ön året om och förut var jag en av dem, förut var jag en skärgårdsbo. Mitt liv har tagit mig vidare och vardagen som skärgårdsbo har bytts mot en annan, inte sagt att det alltid kommer att vara så. För jag är ett skärgårdsbarn, född och uppvuxen med havet inom räckhåll. För jag är ett skärgårdsbarn, med den självklara känslan inombords av att alltid ha en plats att höra hemma på, att vara välkommen tillbaka till.
De ler i min närvaro
22 - sep
Tentan skrivs och resterande del av dagen tillbringas i sällskap av två tjejer från klassen. Vi besöker loppisar, äter lunch, plöjer igenom diverse klädbutiker, fikar gott och delar med oss av livets erfarenheter. Trots att jag ganska snabbt inser att de är bättre vänner än vad jag först trodde (och därmed blir jag det tredje hjulet?), känner jag mig inte påtagligt ensam. Jag har ju faktiskt blivit medbjuden och de visar inga tecken på att skratta bakom min rygg. Istället låter de mig vara med i konversationen, de lyssnar på mina uttalande och de ler i min närvaro. Det gör mig gott att veta att jag är omtyckt, än är detta inte självklart för mig.
Tentan skrivs och resterande del av dagen tillbringas i sällskap av två tjejer från klassen. Vi besöker loppisar, äter lunch, plöjer igenom diverse klädbutiker, fikar gott och delar med oss av livets erfarenheter. Trots att jag ganska snabbt inser att de är bättre vänner än vad jag först trodde (och därmed blir jag det tredje hjulet?), känner jag mig inte påtagligt ensam. Jag har ju faktiskt blivit medbjuden och de visar inga tecken på att skratta bakom min rygg. Istället låter de mig vara med i konversationen, de lyssnar på mina uttalande och de ler i min närvaro. Det gör mig gott att veta att jag är omtyckt, än är detta inte självklart för mig.
Rädslan för fulhet
Jag är rädd för att betraktas som ful. Det är en av anledningarna till varför jag väljer att inte sminka mig dagligen; för att jag kanske inte kommer att gilla resultatet om jag någon gång väljer att gå utan smink. Då är jag hellre ful till vardags och extra fin (med smink) vid speciella tillfällen.
Jag är rädd för att bli betraktad som ful. Och alla de adjektiv som syftar på samma sak, nämligen otillräcklig. Inte fin nog. Inte smal nog. Inte sexig nog. Inte tillräcklig.
Jag är rädd för att betraktas som ful, därav gör jag valet att "alltid" vara det (vara osminkad). Då finns ingen påspacklad skönhet att jämföra med. Jag är rädd för att betraktas som ful, därför bjuder jag inte in till att den situationen ska uppstå.
Jag är rädd för att bli betraktad som ful. Och alla de adjektiv som syftar på samma sak, nämligen otillräcklig. Inte fin nog. Inte smal nog. Inte sexig nog. Inte tillräcklig.
Jag är rädd för att betraktas som ful, därav gör jag valet att "alltid" vara det (vara osminkad). Då finns ingen påspacklad skönhet att jämföra med. Jag är rädd för att betraktas som ful, därför bjuder jag inte in till att den situationen ska uppstå.
Dans på bryggan
Som jag har sprungit kring benen på de vuxna, klättrat på klipporna och fått pengar till godis av pappa. Senare i min barndom har traditionen vid bryggan blivit till en självklar plats för umgänge, liksom för de vuxna. Jag minns kvällarna då jag suttit med en kär vän vid min sida och blickat ut över havet, talat om livets alla under och varit lyckligt ovetande om den värld som finns bortom vattnet...
Högsommarens torsdagskvällar bjuder upp till dans, så har det alltid varit. Traditionen lever kvar och det gläder mig så, trots att jag bara dansar på bryggan en gång per år. Så också denna sommar, med R som min kavaljer. En dans måste jag dansa, till den vals som jag har hört så många gånger, kan utantill och för mig kan jämföras med nationalsången. I torsdags var det dans på bryggan.
Gästhamnen vid bryggan.
Fartyget som lämnar stan för att komma fram lagom till bryggans första vals.
Dans på bryggan i solnedgång.
Högsommarens torsdagskvällar bjuder upp till dans, så har det alltid varit. Traditionen lever kvar och det gläder mig så, trots att jag bara dansar på bryggan en gång per år. Så också denna sommar, med R som min kavaljer. En dans måste jag dansa, till den vals som jag har hört så många gånger, kan utantill och för mig kan jämföras med nationalsången. I torsdags var det dans på bryggan.
Gästhamnen vid bryggan.
Fartyget som lämnar stan för att komma fram lagom till bryggans första vals.
Dans på bryggan i solnedgång.
En kväll värd att fira.
