Om en vecka befinner jag mig hemma i Göteborg. Som jag längtar! Det ska bli skönt att komma bort från vardagen, fint att träffa vänner och familj och fantastiskt att få uppleva min barndomsö när den är som allra bäst.

♥ En vecka borta från vardagen tillsammans med R.
♥ Sommarmiddagar i gott sällskap ute på altanen.
♥ Äta glass vid färjeläget.
♥ Åka skärgårdsbåt och mötas av många bekanta leenden.
♥ Bada vid den stora badplatsen och känna sig som hemma, trots att jag idag bor femtio mil därifrån.
♥ Fiska och njuta av en heldag i pappas fina båt.

♥ Dansa på bryggan

♥ Återse en omtyckt barndomsvän och påminnas om en vänskap som består.
♥ Krama om familjen.
♥ Tillbringa tid med älskade lillasyster.

Det kommer bli en fantastisk vecka!
Vad gör du i sommar?

Detta inlägg är en fortsättning på det som skrevs i fjol, om ett efterlängtat avslut.

31 - maj
Du påminner mig om en tid som var då, men vår kontakt associeras inte längre med en svuren tid. Vi lever här och nu - på skilda håll förvisso - och det känns betryggande att veta att du återigen endast är ett chattmeddelande bort. Trots att du inte ger mig det samma som förr, den uppgiften har någon annan fått, tycker jag om att veta att du finns där. Du får mig att känna mig som en de av ett sammanhang, som att jag har en plats också i din livsberättelse.

Jag vill skriva till er, men här är läget ostabilt. Jag finner inte ro i tillvaron och jag ler inte självklart. En uttjatad harang, man kan tycka att det borda vända - någon gång.

Min sinnesstämning är ostabil och jag har svårt att planera mina dagar. Ska man utgå från att dagen blir tung eller ska man behålla en positiv inställning och bli besviken av sanningen? Jag vill så gärna hoppas att jag får gjort det jag borde; att jag får läst den där kurslitteraturen och diverse artiklar, att disken sedan dagar tillbaka blir ren och att jag dessutom hinner gå en promenad innan mörkret faller. Men dagen slutar sekunderna efter att jag har klivit ur sängen.

Istället för allt jag borde göra sitter jag i soffan och gör ingenting. Frukost i lugn och ro som jag väl medveten unnar mig - sedan ska jag ta tag i livet. Efter frukost ska jag bara mysa lite till, för jag har ingen lust till något just nu. Sedan är klockan en bra bit över lunch och jag ångrar att jag tog dagens tidigare beslut. Det dröjer ytterligare två timmar innan jag har hanterat mitt misslyckadande. Därefter är det bara några timmar kvar av dagen, innan kvällen kommer. Kanske får jag läst en timme - förutsatt att jag har ro i kroppen - och sedan är det kväll. Med kram från R, middag, häng vid datorn eller teven, med tankar på annat håll och så den där gnagande känslan inombords. Ångest? Jag ångrar i alla fall att dagen bara passerade förbi.

Men imorgon är en ny dag, en ny vecka, snart en ny månad. Då tar vi nya tag, eller? Men jag vet inte, för känslan har varit likt den som var igår det senaste året. Jag vill tro att det blir bättre, ibland, men sedan faller jag igen. När ska det ta slut? Jag ler inte självklart, inte som jag gjorde förut. Förut då jag var ung, oerfaren och lyckligt ovetande om vad verkligheten är.

Det kan ta upp till två veckor innan ledsamheten släpper. När den väl gör det upplever jag enstaka dagar med sinnesro i kroppen, för att sedan slungas vidare till dagar av mindre lycka. Det är omtumlande, men samtidigt vardag. Jag trodde att känslan skulle passera, att tillvaron skulle bli till det bättre och att jag skulle kunna ta mig vidare med lättare sinne. Tydligen inte. Det känns som ett bakslag.

Tillvaron hade känts mer hoppfull om jag med enkelhet kunde sätta finger på vad det är som får mig att falla. För mig är det än så länge oklart och jag är inte säker på att någon annan heller kan förklara det för mig... Jag försöker finna verktyg för att tidigare kunna ta mig ur min svacka, men det tar emot att ens försöka när motivationen är låg. Soffan, filt, favoritserien och något gott att äta lockar mer än att utsätta mig själv för något som skulle kunna leda till att känslorna av obehag kommer närmare.

Det sägs att motion kan hjälpa mot nedstämdhet, men jag tycker inte om att promenera ensam. Träning sägs ge kroppen de ämnen som är resultatet av lycka, men jag tycker inte om att känna mig tjock i jämförelse med övriga på gymmet. Det sägs att solljus är nyttigt för kropp och sinne, men jag är rädd för att bli betraktad av medmänniskor. Skygg, det är vad jag har blivit; vad jag blir när känslan inombords inte vill samarbeta.

Hur lång tid kan en känsla hålla i sig? Den borde ju släppa - för gott - förr eller senare...

Livet är fint och jag har återfått det inre lugnet som jag länge har saknat. Det känns fantastiskt! Oron som länge har funnits inombords har passerat och istället fylls jag av drömmar. Jag har återfått förmågan samt modet att våga drömma om livet.

Jag är avvaktande. Kanske till och med avvisande. Det är en konsekvens av förvirringen. En konsekvens av livet, antar jag.

Det har passerat veckor utan energi. Dagar som saknar livsglädje. Då är det svårt att ta sig fram - och desto svårare att ta sig vidare. Jag tvingades backa undan, från livet. Efter försöken att finna vinnarskallen inom mig insåg jag slutligen att det var dags att vänta. Vänta ut det onda och låta läkandet ha sin gång.

Ingenting specifikt utlöste oron inombords, men jag vill tro att tiden gav mig svaren på de frågor som uppdagades. Konstigt att det kan vara så; att passivitet kan ge svar trots att hela världen skriker att man måste agera. Och det nu! Förvirringen är total. Känslan inombords säger dock att jag börjar hitta vägen tillbaka och att tron på mig själv börjar infinna sig, åter igen.

Efter en helg och en promenad med kloka ord två själar sinsemellan har jag fått bättre ordning på mig själv och på energin som kommer och går. Att ha rikligt med energi är en tillgång, men kan i mitt fall också bli en nackdel om jag inte får utlopp för den. Urladdningen är nära, när energin inte får användas på rätt sätt (eller som det har varit den senaste tiden; inte alls). Energin är inte bara fysisk. Jag kan ha en järnvilja och en kämparglöd som heter duga. Det drivet tar mig framåt, vad jag trodde gällde i alla väder. De senaste månaderna har jag dock fått bekräftat (ännu en gång, att det ska vara så svårt att lära sig) att också den mest producerande hjärnan behöver få tid för reflektion och tillfälle att ladda om. Annars laddar den ur. Och vem har nytta av en urladdad hjärna, när konsekvenserna blir en passiv varelse som bara stirra rakt fram utan att finna det efterlängtade lugnet?

Lugn inombords är ännu inte självklart, men oron som funnits med under en längre tid har börjat luckrats upp och är på väg att avta. Som mitt tidigare inlägg påpekade handlar det om mod. Om att våga agera och om att våga hoppas. Att tro på sig själv, på medmänniskor och på livet.

Jag har alltid älskat livet, jag ser mig själv som levnadsglad. Alla faller dock, så också jag. Och det skrämmer, för jag gillar inte att sakna kontroll. Att kasta mig ut i det främmande skapar rädsla och osäkerheten tar självsäkert över min existens. Trots alls skymtar jag min väg tillbaka.

Där finns dagar med hopp. Dagar som saknar reflektion och som bara är, liksom jag. Jag bara är. Det är vanligtvis en dag efter något bra, efter att ha upplevt en tillvaro som ger livet mening. En tillvaro utanför fyra väggar.

Det är just stunder, ögonblick, tillvaron utanför tryggheten som ger mig livskraft. Samtidigt är jag så rädd då. Rädd för kritik, rädd för att mista det jag har kärt - framför allt rädslan för att mista mig själv. Jag vet att jag måste våga. Att jag måste våga möta världen. Men den skrämmer, för den gör ont. Den sårar. Människor sårar. Och jag är inte redo. Inte redo för att bli kritiserad.

Jag kommer till insikt och ser att kritiken egentligen inte existerar. Inte annat än i mitt eget huvud. För det mesta är det så. För det mesta är personerna i min vardag inte elaka. Men jag är rädd för det. Rädd för att bli nedbruten och återigen tappa vem jag är. Att bygga upp sig själv kräver tid, och har man en gång blivit nedbruten tar det tid att bygga upp det som har raserats.

Jag försöker att våga. Jag tar tillfällen i akt och är spontan. Det brukar bli bra då, när man släpper på spärrarna och vågar flyta med. Det blir bra då. Livet känns bra då. Jag känns bra då, nästan. Där finns fortfarande tvivel, tvivlet på om jag passar in eller inte. Men ingen har egentligen sagt att jag inte är välkommen, inte i denna nya tillvaro.

Att jag har börjat bearbeta det som en gång var och försöker hitta min plats i nuet tar mig framåt. Det verktyget som främst behövs är mod. Jag stannar så lätt kvar i det som en gång var.

I denna nya tillvaro finns inte kritiken, utanförskapet är inte en självklarhet och ensamheten når mig inte lika lätt. Han, Ensamheten, håller sig undan. Jag är välkommen in i gemenskapen, men det är inte han. Det har jag bestämt. Det har jag insett.

Ensamheten kan också få bli ett minne. Liksom utanförskapet. Liksom kritiken. Liksom osäkerheten som valde att träda in i mitt liv när jag som minst behövde den. En gång var jag stark. Jag ska bli självsäker igen. Det är så jag vill vara. Egen. Självsäker. Älskad. Och oerhört ödmjuk inför det som livet ger.

Ni är ett par stycken som frågar hur jag mår och för er omtanke ska ni ha stort tack.
Jag väljer att gå undan, gömma mig i min egen värld, ge mig själv åt behovet av frosseri, sakna vemodigt och förbli färglös.

Jag dricker litervis med te och funderar över livet. Inser att jag inte riktigt trivs och behöver göra förändring. Det är en tanke, ingen handling, snarare en efterlängtad insikt. Jag vågar tro på framtiden, men tvivlar gärna på mig själv. Jag börjar se det fina i livet, men förhåller mig återhållsamt till det vackra.

Eagle-Eye Cherry - Save Tonight

När låten spelas infinner sig en viss känsla. Egentligen finns där nog ingen konkret anledning, snarare ett minne som jag inte riktigt kan koppla. Jag sveps bort, tillbaka till en annan tid. Till en tid av trygghet. Av livsgnista. Av hopp. Förälskelse. Livet. Till en tid då livet bjöd upp till dans. Den senaste tiden har dansgolvet varit öde. Jag har inte riktigt vågat...

Jag försöker hitta tillbaka till hon jag en gång var. Vem jag en gång var. Det är svårt, för alla förändras ju - på ett eller annat sätt. Och jag ska erkänna att jag inte riktigt gillar det. Jag tyckte om vem jag var i unga år. Jag tyckte om hur jag såg på livet, hur jag värderade livets dilemman och vad jag gjorde som gav livet mening. Men det livet är förbi, vilket gör mig ledsen, då och då. Då och då, det har varit så alldeles för länge.

Sökandet efter den nya tillvaron. Förändringar har aldrig varit min grej, men jag antar att de - både bra och dåliga - är en del av livet. Oavsett vad jag tycker om och känner inför det.

27- aug, Göteborg
På spårvagen tror jag mig se en gammal klasskamrat. Vid kassan på ett alternativt café på en av långgatorna stöter jag ihop med ännu en. Det känns konstigt, ovant. Det är inte längre självklart att söka efter bekanta ansikten på stan.

 

22 - aug
Du kom oväntat och plötsligt tillbaka in i mitt liv, liksom han i serien som jag tycker så mycket om. Mest en fördel, vill jag tro. Kanske fick jag mitt efterlängtade avslut - eller ett nytt kapitel att skriva.

Där fanns en gång en person i mitt liv som betydde mycket för mig och som med sina ord och handlingar formade mig till den jag är idag. Det är i alla fall vad jag vill tro, men jag borde veta bättre. Han var en av de första som accepterade mig för den jag var och han välkomnade mig in i en gemenskap som jag aldrig förr hade upplevt. För det ska han ha tack.


Denna person är beviset på vad livet kan ge - och lite till. Denna person som tog mig med storm, lämnade mig lika plötsligt som oktobervinden och återkom med samma charm som jag minns den.

Davy Spillane (feat. Maire Brennan) - A Place Among The Stones

Bild från arkivet