Jag vill skriva till er, men här är läget ostabilt. Jag finner inte ro i tillvaron och jag ler inte självklart. En uttjatad harang, man kan tycka att det borda vända - någon gång.

Min sinnesstämning är ostabil och jag har svårt att planera mina dagar. Ska man utgå från att dagen blir tung eller ska man behålla en positiv inställning och bli besviken av sanningen? Jag vill så gärna hoppas att jag får gjort det jag borde; att jag får läst den där kurslitteraturen och diverse artiklar, att disken sedan dagar tillbaka blir ren och att jag dessutom hinner gå en promenad innan mörkret faller. Men dagen slutar sekunderna efter att jag har klivit ur sängen.

Istället för allt jag borde göra sitter jag i soffan och gör ingenting. Frukost i lugn och ro som jag väl medveten unnar mig - sedan ska jag ta tag i livet. Efter frukost ska jag bara mysa lite till, för jag har ingen lust till något just nu. Sedan är klockan en bra bit över lunch och jag ångrar att jag tog dagens tidigare beslut. Det dröjer ytterligare två timmar innan jag har hanterat mitt misslyckadande. Därefter är det bara några timmar kvar av dagen, innan kvällen kommer. Kanske får jag läst en timme - förutsatt att jag har ro i kroppen - och sedan är det kväll. Med kram från R, middag, häng vid datorn eller teven, med tankar på annat håll och så den där gnagande känslan inombords. Ångest? Jag ångrar i alla fall att dagen bara passerade förbi.

Men imorgon är en ny dag, en ny vecka, snart en ny månad. Då tar vi nya tag, eller? Men jag vet inte, för känslan har varit likt den som var igår det senaste året. Jag vill tro att det blir bättre, ibland, men sedan faller jag igen. När ska det ta slut? Jag ler inte självklart, inte som jag gjorde förut. Förut då jag var ung, oerfaren och lyckligt ovetande om vad verkligheten är.