Jag är avvaktande. Kanske till och med avvisande. Det är en konsekvens av förvirringen. En konsekvens av livet, antar jag.

Det har passerat veckor utan energi. Dagar som saknar livsglädje. Då är det svårt att ta sig fram - och desto svårare att ta sig vidare. Jag tvingades backa undan, från livet. Efter försöken att finna vinnarskallen inom mig insåg jag slutligen att det var dags att vänta. Vänta ut det onda och låta läkandet ha sin gång.

Ingenting specifikt utlöste oron inombords, men jag vill tro att tiden gav mig svaren på de frågor som uppdagades. Konstigt att det kan vara så; att passivitet kan ge svar trots att hela världen skriker att man måste agera. Och det nu! Förvirringen är total. Känslan inombords säger dock att jag börjar hitta vägen tillbaka och att tron på mig själv börjar infinna sig, åter igen.

Efter en helg och en promenad med kloka ord två själar sinsemellan har jag fått bättre ordning på mig själv och på energin som kommer och går. Att ha rikligt med energi är en tillgång, men kan i mitt fall också bli en nackdel om jag inte får utlopp för den. Urladdningen är nära, när energin inte får användas på rätt sätt (eller som det har varit den senaste tiden; inte alls). Energin är inte bara fysisk. Jag kan ha en järnvilja och en kämparglöd som heter duga. Det drivet tar mig framåt, vad jag trodde gällde i alla väder. De senaste månaderna har jag dock fått bekräftat (ännu en gång, att det ska vara så svårt att lära sig) att också den mest producerande hjärnan behöver få tid för reflektion och tillfälle att ladda om. Annars laddar den ur. Och vem har nytta av en urladdad hjärna, när konsekvenserna blir en passiv varelse som bara stirra rakt fram utan att finna det efterlängtade lugnet?

Lugn inombords är ännu inte självklart, men oron som funnits med under en längre tid har börjat luckrats upp och är på väg att avta. Som mitt tidigare inlägg påpekade handlar det om mod. Om att våga agera och om att våga hoppas. Att tro på sig själv, på medmänniskor och på livet.

Jag har alltid älskat livet, jag ser mig själv som levnadsglad. Alla faller dock, så också jag. Och det skrämmer, för jag gillar inte att sakna kontroll. Att kasta mig ut i det främmande skapar rädsla och osäkerheten tar självsäkert över min existens. Trots alls skymtar jag min väg tillbaka.