För stadsborna är ön en tillflyktsort, ett semesterställe, den perfekta badplatsen. För mig är ön så mycket mer än så, också när solen inte längre skiner lika starkt och snön ligger djup i vägkantens dike.


Snö på min ö, december 2009

Ett skärgårdsbarn, det är vad jag har blivit efter att ha bott de nitton första åren av mitt liv på en ö i Göteborgs skärgård. Här har jag lekt, gått i skola, skaffat vänner, känt mig trygg och lärt mig att älska livet. Denna ö som alltid har varit och alltid kommer att vara hemma för mig, trots att jag nu bor femtio mil från min barndomsö.

Till denna ö kommer stadsborna under årets varma månader, för att under vinterns mörka dagar endast vara ett urblekt minne. Trots mörker, snålblåst och isbeklätt hav finns det faktiskt några som bor på ön året om och förut var jag en av dem, förut var jag en skärgårdsbo. Mitt liv har tagit mig vidare och vardagen som skärgårdsbo har bytts mot en annan, inte sagt att det alltid kommer att vara så. För jag är ett skärgårdsbarn, född och uppvuxen med havet inom räckhåll. För jag är ett skärgårdsbarn, med den självklara känslan inombords av att alltid ha en plats att höra hemma på, att vara välkommen tillbaka till.