23 - feb
När jag ser på lillprinsen kan jag bli tårögd. Han är så fin och jag är så oerhört tacksam över att vi har fått honom! Han är en så viktig del av vår familj, av livet. Inte mycket annat tycks spela någon roll. Jag har skrivit det förut; väntan på en liten och senare lillens ankomst till världen har fått mig att hantera pandemin bättre än jag hade gjort utan honom. Han ger mig ett syfte. Sammanhangen som mamma är dock aningen begränsade i jämförelse med hur livet kunde ha varit utan pågående pandemi. För det mesta är jag glad. Andra dagar är rädslan för att förlora lillprinsen stark och jag tänker tillbaka på förlossningen och de efterföljande dygnen. Där fanns inte risken att han skulle dö, ändå blev livets skörhet så påtaglig under de där dygnen vår familj tillbringade på neonatal-avdelningen... Minnet ger mig en obehaglig klump i magen.