I november 2012 fick jag äntligen anställning i Stockholm och kunde därför bli sambo med R. Jag kände mig lycklig, så lyckligt lottad! Jag fick anställning på ett café med lunchservering och där gled jag in på en räkmacka - min arbetsgivare visste inte ens mitt personnummer. Det enda jag hade behövt uppge för att få komma och provjobba var mitt namn och min ålder.

Jag kunde i princip ingenting när det kom till caféverksamhet. Visst hade jag jobbat inom service tidigare, varav en sommar på ett café ute på ön, men det här med espressomaskin var helt nytt för mig, liksom servering, kassaapparat och alkoholförsäljning. Min nya arbetsplats välkomnade mig ändå och efter att ha arbetat ett tag började jag få in rutinerna.

Över julen åkte jag och R hem till Göteborg för att fira högtiden tillsammans med min familj och i samma veva ta med oss mitt flyttlass upp till Stockholm. När jag kom tillbaka till vardagen och satte min fot på caféet igen kände jag ganska snabbt att något inte stod rätt till. Mitt leende kändes inte lika självklart som jag mindes det, attityden från arbetsgivare och anställda var en annan och jag upplevde att jag föll sakta. Jag hade svårt att förstå vad som hände, jag visste bara att allt kändes fel.

I februari satt jag på ett café och fikade med en vän. Jag delade med mig av hur det kändes och hennes gensvar var enkelt, "- Säg upp dig då?". Min första reaktion var "- Men så kan jag väl inte göra..?!". Jag, som har behov av stabilitet och kontroll över tillvaron, blev mer eller mindre paff. Va? Kan man säga upp sig? Efter några dagar insåg jag dock att som det nu var hade jag varken stabilitet eller kontroll över tillvaron. Jag upplevde ett kaos.

Februari blev till mars och jag insåg allt tydligare att jag inte mådde bra. Eftermiddagarna var ofta de passen som hade tilldelats mig, därav hade jag sköna förmiddagar hemma. Början på dagen var dock inte som jag först hade hoppats. Ångesten kom smygande. Klockan blev tolv och om en timme var det dags att bege sig till jobbet. Jag fick panik. Under denna period fick R många ledsna samtal från mig. Från klockan tolv och en timme framåt var det standard att jag hörde av mig till honom - gråtandes och med en känsla av hopplöshet. Jag kände mig så himla ledsen!

Det som hade sagts under fikastunden några veckor tidigare hade etsats sig fast och trots att där endast fanns en gnutta livsglädje kvar tog jag mig samman och började söka nya jobb. Det var absolut inte några tiotal jobb per vecka, snarare per månad.

Jag minns att jag stod i återvinningsrummet och grät hysteriskt. Jag som helst undvek att ta den stora gröna avfallsbehållaren och köra bort till soprummet hade denna förmiddag sett det som min möjlighet till en liten stund av frihet. Jag kände mig fängslad på arbetsplatsen. Alla kollad på mig, hade ögonen på mig, kritiserade mig.

I slutet av mars fick jag ett samtal från husfrun på hotellet som jag någon månad tidigare hade sökt arbete på. Hon sa att hon gärna ville träffa mig och frågade om jag ville komma på en intervju. Jag tackade ja och vecka efter sågs vi i hotellets vackra lobby. Känslan jag fick kan bara beskrivas med ett ord. Hemma. Efter att ha pratat med husfrun, fått en rundtur på hotellet och bekantat mig med tanken på att jag kanske skulle börja jobba där kändes det som att vara tillbaka på hotellet i Göteborg, en arbetsplats jag trivdes väldigt bra på. Det fanns dock en hake; den aktuella tjänsten var en deltidstjänst på sjuttiotvå procent.

Vårsolen har vågat sig fram och jag packar upp varor. Eftersom jag ännu inte har förstått huruvida kycklingen ska vara i frysen eller ställas utanför (Det verkar variera från dag till dag.) frågar jag en av cheferna. Det bemötande jag får förändrar allt.

"- Jasmine, vad är ditt problem? Varje gång du packar upp varor frågar du mig var dessa ska vara och jag svarar dig och du bemöter mig med dålig attityd! Vad är ditt problem?!".

Förvånad och förödmjukad ber jag om ursäkt, säger att det inte är min mening att ha en dålig attityd.

"- Vad är ditt problem?!", han upprepar anklagelsen.

Jag säger inget mer. Sen den dagen vågar han inte möta min blick.

 

Senare samma vecka som chefens utbrott på mig ringde jag till husfrun på hotellet för att fråga om tjänsten fortfarande var ledig. "- Du är så välkommen, det kändes så bra när vi sågs.". Värme, det jag kände var värme. Värme, omtanke och respekt för min person. "- Tack, vad snällt. Jag säger upp mig imorgon.", vilket var precis vad jag gjorde.

Jag hade två veckors uppsägningstid och under denna tid kände jag en stor förändring. Jag kände lättnad. Redan efter en vecka mådde jag så mycket bättre och när jag efter de två veckorna jobbade första dagen på min nya arbetsplats, på hotellet med den vackra lobbyn, började jag min resa tillbaka till tryggheten.