Jag skulle vilja påstå att det senaste året har känts distanserat. De senaste månaderna har jag i alla fall varit frånvarande. Samtidigt har det hänt så himla mycket fint under det gångna året, i synnerhet utbildningsmässigt och på jobbfronten.

I mitten av januari gick jag ut på verksamhetsförlagd utbildning, jag lämnade skolbänken och stod öga mot öga med det praktiska sociala arbetet (skrivet för ett år sedan). Det fanns stunder då verkligeten kom väldigt nära och gjorde mig rädd. Andra dagar var jag så uppfylld av inspiration att tillvaron nästan kändes surrealistisk. De fjorton veckorna ute på praktik gjorde mig himla trött och någonstans där tror jag att jag checkade ut. Under maj månad läste jag återigen kurslitteratur, men jag var inte speciellt närvarande.

Samma dag som terminens sista tenta skulle lämnas in satte jag mig på tåget hem till Göteborg. Det blev ett par fina dagar på Västkusten och kanske kände jag mig som mest närvarande när jag promenerade omkring i Haga (läs mer här) och med mycket värme slungades tillbaka till en tid som är förbi. Innan jag återvände hem till Stockholm tillbringade jag och mamma några dagar i Amsterdam, vilket gav mig perspektiv och nya insikter.


I midsommarveckan arbetade jag min första dag som socialsekreterare, på arbetsplatsen där jag tidigare i våras hade gjort min praktik. Under sommarmånaderna sydde jag på allvar på min myndighetsrock och blev ännu mer inspirerad till att läsa klart min utbildning.

September tog sin början och därmed också stressen. Terminen rivstartade, arbetet med examensarbetet påbörjades abrupt och där stod jag och kände frustrationen växa. Det tog så mycket kraft och energi och i ett sätt att skydda mig själv (från insikt och därmed förbli lyckligt ovetande) slutade jag att reflektera. I fyra månader förblev jag avstängd på ett mer själsligt plan, dock med fullt fokus, envishet, disciplin och en positiv inställning.


Under hösten hade jag även en traineeanställning på socialtjänsten, en för mig ny arbetsplats. Jag jobbade en dag i veckan och fick oerhört mycket beröm från kollegor. Jag utförde praktiskt socialt arbete och fick bekräftat att jag har valt rätt utbildning och kommande arbetsliv.

Och så vid årsskiftet lämnades examensarbetet in. Jag kunde äntligen andas ut, även om jag fullt ut inte vågade känna efter. Jag var tillbaka på min traineeplats efter en månads uppehåll, till följd av julledighet och uppsatsskrivande, och möttes av värme och förhoppningar om att jag framöver ska jobba mer än en dag i veckan. Dagen efter fick vi bekräftat att examensarbetet blivit godkänt.

Och här befinner jag mig nu, med så mycket tankar och undantryckta känslor som måste hanteras. När jag ser tillbaka inser jag hur stora framgångar år 2016 har bjudit på, trots att jag inte har varit så själsligt närvarande... Det känns lite märkligt, men är samtidigt makalöst häftigt!