Det har gått trettiosex timmar sedan examensarbetet lämnades in. Tiden efter det har upplevts som aningen surrealistisk. Man (jag och mina kurskamrater) har helt utan vidare fått tid att andas. Efter att under gårdagen ha närvarat på tre opponeringar blev det till och med lite firande med några klasskamrater. Att inte behöva stressa och hela tiden känna att något måste göras snarast är en märklig känsla.

Igår kväll tog jag mig till viss del tiden att känna efter hur jag mår och jag insåg hur trött jag är. Samtidigt var jag inte tröttare än vanligt, det har varit så större delen av hösten. Att skriva c-uppsats har tagit mycket tid och energi, nu när den är inlämnad kan jag känna stress över att inte göra något vettigt. Gårdagskvällen innehöll lagande av middag samt soffhäng, inget mer. När jag gick och la mig vid tiotiden (tidigt i relation till sängdags de senaste månaderna!) hade jag nästan lite dåligt samvete över att jag inte hade presterat mer...

Jag ska försöka landa detta mjukt; blir jag passiv och slapp finns nog risken att också måendet blir aningen rubbat. Jag känner mig glad, fortfarande upp i varv och aningen stressad (obefogat!), men inte ledsen alls. Kanske lite tom, i och med att terminens stora projekt är inlämnat. Kvarstår gör opponering av vår uppsats, då vi ska få kommentarer kring uppsatsen och möjlighet att försvara våra val. Och så ett betyg. Både jag och min uppsatspartner har satsat högt och hoppas på ett högre betyg. Efter veckans opponeringar av klasskamraters arbeten är jag dock inte längre lika säker...

Natten till idag har varit lång - tolv timmar! Drömmarna har endast berört uppsatsen och ständig korrekturläsning. Usch och fy, nu är det äntligen över! Vad dagarna framöver har att bjuda på är oklart - och det känns galet bra och samtidigt så himla konstigt.