Jag har nu upplevt min första dag på gymnasiet. Det känns... sådär. Jag har verkligen mycket att bearbeta.



Jag var uppe i god tid, så att jag hann måla naglarna, klä mig och äta frukost, innan jag tog båten vid halv tolv. När jag gick hemifrån, var jag inte så nervös. Visst kändes det lite pirrigt, men det var en helt okej känsla. Med förväntansfulla steg gick jag ner till båten. Idag skulle äventyret börja! Vad skulle jag då göra, för att fördriva tiden? Hörlurarna åkte på, men musiken behagade mig inte. Det var snarare jobbigt, att höra på det som mp3n hade att erbjuda. I väskan hade jag boken 'P.S I love You'. Jag har längtat efter att få börja läsa den, men har inte haft tid och ro till att göra det. idag var ett perfekt tillfälle att låta mig uppslukas av en härlig kärleksroman. Jag har sett filmen, så jag vet vad den handlar om och vad som kommer att hända, men det var ändå med stora förväntan och lycka, som jag slog upp första sidan i boken och började läsa.
Jag läste och läste, hela vägen tills jag klev av spårvagnen. Det hade då börjat kännas riktigt ordentligt i magen. Jag mådde nästan illa. Det sägs att det är en bra sak att vara nervös... Hm, jag tror inte det. Jag blir sällan riktigt nervös, så känslan jag kände, när jag vandrade mellan stenbyggnaderna, var obehaglig och inte alls bekant för mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Höger? Vänster? Hem? Bort? Skulle jag ringa Rickard? Ne, jag ville klara mig själv. Tillslut blev det lite mycket och jag behövde höra en trygg röst. Jag tog upp mobilen. I andra änden svarade Rickard. Han var så lugn, så harmonisk och fick mig verkligen att varva ner. Allting skulle gå jättebra. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Rickard höll mig sällskap ganska länge. Jag hann komma fram till gatan, där skolan ligger. Tiderna gick långsamt. Promenaden jag tagit, för att se hur lång tid det tar, att gå från hållplatsen till skolan, blev inte alls lika lång, som jag hade förväntat mig. Bra eller dåligt, jag var framme en halvtimma innan uppropet skulle börja. Jag kände mig lite tryggare och lät min pojkvän göra annat, än att försöka lugna mig. Vi la på och jag kollade istället runt på pocketböcker i en närliggande bokhandel. Ganska trevligt. Hittade en hel del bra böcker, som jag gärna skulle vilja läsa.
Minutvisaren vandrade några steg på urtavlan och klockan blev omkring kvart i ett. Då beslutade jag mig, för att gå till skolan. Utanför porten stod det elever. De verkade känna folk, vilket inte jag gjorde. De stod i gäng och pratade. Jag kom själv till skolan - utan att känna eller veta vem någon var. Jag försökte vara mig själv. Gick, som jag för det mesta gör, med självsäkra steg förbi folket, genom porten och upp för trapporna. Jag, och så många andra elever runt omkring mig, blev bemött med ett leende och ett varmt 'Hej' eller 'Välkomna!'. Jag kände mig välkommen. Det var inte så farligt. Jag var i goda händer, de skulle ta hand om mig. Jag var inte ensam. Alla var ju nya. Ingen hade gått på denna skolan förut. Ingen visste mer än jag. Jag kom in i ett rum, där andra elever satt kring bord. Jag slog mig ner bredvid två tjejer, som båda skulle börja natur. Jag satt där ensam, som Samhällsvetare. Hehe. Men det gick bra. Det dröjde inte länge, förrän de sa till oss, att gå vidare och in i en stor sal. På vägen dit var det ännu fler lärare, som hälsade oss välkomna. Några killar framför mig uttryckte sin åsikt, om att allt verkade väldigt tillgjort. Jag tänkte inte på det så mycket.
Vi satt alla i en stor sal. Aulan skulle jag tro. Rektorn hälsade oss välkomna och efter det fick vi en kort presentation av de pedagoger, som vi ska ha att göra med mest - speciellt den närmaste tiden. Efter det blev vi uppropade och indelade i olika klasser. Jag var så nervös! Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte få ner axlarna. Jag satt på högspänn! När jag hörde mitt namn ropas upp, kände jag en lättnad komma över mig. Ändå var det obehagligt, jag visste inte hur jag skulle ta det. Precis som mina klasskamrater, följde jag lydigt efter min ansvarspedagog in i en annan sal. Hon skrev sitt namn på tavlan och berättade lite kort om skolan. Vi fick scheman över denna vecka och vårt vanliga schema. Viktiga papper fick vi också, som ska vara ifyllda och lämnas in imon.
När all information hade nått oss på olika sätt, fick vi göra lite övningar. Ganska barnliga, men ett bra sätt att lära sig namn på. Kan inte påstå att jag kan alla mina nya klasskamraters namn, men jag har lite bättre koll nu, än vad jag hade, innan vi började lekarna.
Jag var inte i skolan speciellt länge. Knappt en och en halv timma. När min lärare sa, att det var slut för idag tog jag mina tillhörigheter och gick. I trapporna gick det folk både framför och bakom mig. Skulle jag bara gå min väg eller stanna och prata med mina klasskamrater? Kanske kunde jag ta följe med någon? Den friska luften svepte över mitt ansikte. Jag ville fly. Varför vet jag inte, men känslan var oväntad. Jag gick över gatan och tog till höger. Jag gick mot hållplatsen närmast. Typiskt, där kom min spårvagn. Jag orkade inte springa. Istället för att stå och vänta på nästa, fortsatte jag att gå till nästa stopp. Väl där satte jag mig på en bänk och tog upp min bok. Försjunken i Holly's nya liv utan sin make Gerry, var jag helt omedveten om vad som skedde runt omkring mig. När jag tittade upp från sidan fylld med ord, meningar och känslor, såg jag en spårvagn lämna hållplatsen. Min spårvagn. Jag missade min spårvagn. Min blick gick genast till klockan. Det var lugnt. Jag kunde ta nästa vagn och ändå hinna ut med båten. Jag fortsatte att läsa. Nästan hela resvägen läste jag. Jag la bara ifrån mig boken, då jag skulle gå från ett färdmedel till ett annat. På båten kände jag att ögonlocken blev tunga. Det var skönt på något sätt. Det kändes okej. Jag hade haft en dag med mycket spänning. Boken hamnade på sin plats i ryggsäcken och jag lutade huvudet mot fönstret. Det var okej att sova. Jag skämdes inte över det.

Min nacke är spänd och jag är trött i axlarna. Min första dag på gymnasiet blev inte som jag hade förväntat mig. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske trodde jag något annat. Jag vet inte varför, men det känns fel. Jag känner mig inte trygg. Jag känner mig inte hemma. Den trygghet, som jag har gått och längtat efter, sen skolavslutningen i nian, den har jag inte funnit. Hur lång tid kommer det ta för mig, att finna mig själv i allt det nya? Kommer jag hitta en plats i klassen, i gemenskapen, som passar för just mig?
Jag är besviken, vilse och oförstående.

En vilsen själ, som vandrar utan mål.
Den hoppas, men vet inte på vad.
Den söker, men finner inte.
Tre steg bort, men ändå i en annan värld.

/J