Morgonens lektion i spanska var inte så ansträngande. Det kändes väldigt skönt. På högstadiet hade jag alltid en klump i halsen, när jag satt i klassrummet där lektionen i mitt valda b-språk skulle hållas. Att inte vara rädd, börja om på nytt, det känns bra. Ingen vet hur mycket jag kan innan, ingen kan döma mig. (Självklart kan de döma, men då gör de fel.) När lektionen var slut väntade två och en halvtimma av... ingenting. Nästa lektion började klockan ett.
Jag har gett upp. Att springa efter någon klasskamrat hit och en annan dit känns bara onödigt. Jag är trött på det. Jag klarar mig själv. Jag, jag och åter jag. Ja, det är mig själv jag är med under dagarna. Idag valde jag att lämna skolan lokaler och gå en bit. Det finns en park, som jag går förbi varje dag på väg till skolan. Det tar bara några minuter att gå dit från skolan, så varför inte besöka en allmän plats, som inte är överbefolkad? Jag gick längs gatan med min älskade ryggsäck på ryggen. Väl framme satte jag mig på en bänk under ett träd. Bredvid mig på plankor av trä låg tidningen Metro. Varför inte läsa? Jag läser väldigt sällan tidningen, så nu när jag hade massa tid, var det väl ett perfekt tillfälle att kasta sig in i en värld av nyheter!


Jag satt och läste på en bänk av trä.

Vi mitten av den långa rasten gick jag till matsalen, för att få i mig lite lunch. Det som fanns i den stora behållaren såg inte så läskande ut. Suck. Tog lite, för att i alla fall få i mig någon form av bränsle. När jag lämnade elever, smutsiga tallrikar, glas och bestick, bestämde jag mig för att gå tillbaka till parken. Där satt jag en stund till och njöt av ensamheten och min underbara roman, som varit med mig sedan början på gymnasiet.

 
Kameran var självklart med, så jag passade på att fota de gula blommorna.
Helt otroligt! I parken fick jag sällskap av en mycket trevlig duva.

Innan eftermiddagslektionen började, fick jag köpt ett hekto godis på Hemköp. Jag kände att mitt humör höll på att sjunka och jag orkar inte vara ledsen och arg. Godiset gav mig en tillfällig känsla av omtanke... Det är livsfarligt att ha en butik på parallellgatan intill den gatan, som skolan ligger på. Jag ska hålla i pengarna.

Nu bär det av till Ungdomsgruppen! Men först; biblioteket.
Kram