Jag vill njuta, jag vill känna livet.
Just det ögonblicket då jag, L och Iris stod och gal "... dunket från en fiskebåt..", då kändes det verkligen som att jag levde. Jag var lycklig, jag var bland vänner och jag önskade ingenting. Jag tänkte inte på något annat, än att jag var lycklig.


Bilden är tagen år 2008, men jag tycker fortfarande att den beskiver sommarens mest omtyckta kvällar.

Det blev en underbar kväll. Vi var lite sena ner till dansen, men vad gjorde det? Jag är ändå nöjd med den tid, som jag tillbringade där nere. När vi anlände till bryggan spelade bandet öns egna visa. Efter den kom en annan låt... Både låtarna - i samma följd - dansade jag och Rickard till, när han var här på ön. Jag tänkte verkligen på honom. Men det gjorde inte ont, som jag först trott. Det var inte jobbigt att komma hit, jag kände inget besvär. Det var snarare tvärtom. Jag är glad att jag tog med mig Rickard ut till ön. Jag... Jag tror inte jag behöver ha ön som en fristad längre. Jag tror jag insett att hela världen är en fristad på ditt egna lilla vis. Kanske hittar jag en ny fristad senare i livet, men just för tillfället, denna stund, denna period i mitt liv, så känner jag inte behov av en plats, som jag vill kalla för bara min. Jag vill låta alla ta del av den lycka jag känner, när jag är nere vid dansen.

När vi vandrade längs vägen, bort från människor i lyckorus, dansbanan och kylan, försvann sakta känslan jag bar på. Vid vägkanten stod en kvinna och spydde. Usch. Det skulle jag inte vilja vara med om. Att spy efter årets sista dans känns inte så lockande. Jag gick ifrån dansen nykter och lycklig - bättre det, än att magen vänder sig ut och in.

Pappa och L tog en sväng in på Värdshuset. Jag gick hem. För en gångs skull var jag nöjd. Jag kände inte för att gå dit. Varför förstöra en kväll, som gett mig så mycket lycka?
Tack för denna sommaren.
Detta var ett avslut och en början på något nytt.
Jag ser fram emot framtiden.

/Jasmine