Mina tankar rör sig nu för tiden väldigt mycket omkring gymnasiet och den kommande hösten som väntar. Jag är rädd. Ja, det är jag faktiskt. Men jag mår lite bättre nu. Efter ett smått sammanbrott står jag nu på fötter igen - detta tack vare min pojkvän. Han sa egentligen inte så mycket, men han var liksom där vid rätt tidpunkt.
Jag ser faktiskt fram emot att börja på gymnasiet. Det nya sätten att lära sig på, nytt folk och ny erfarenhet väntar. Det som oroar mig nu är mitt förflutna. Kommer jag någonsin att träffa mina gamla vänner från nian? Vissa av dem kommer jag nog träffa, men inte alla. Hur ofta kommer vi ses? Vår relation kommer antagligen bli sämre, men frågan är hur mycket. Jag vill gärna ha kvar mina vänner, men hur enkelt är det, när allt är nytt, när hela livet byter riktning?
Rickard sa till mig att jag ska vara mig själv. Jag vet att man inte ska vara någon annan än sig själv, för då blir det fel, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig...
Under alla sommrar, som varat mellan åren på högstadiet, har jag alltid försökt ändra en sämre punkt med mig själv. Denna sommaren har jag bara... levt. Jag har njutit av så mycket och knappt haft en ledig dag. Att förbättra något med mig själv, har inte varit aktuellt. Istället har jag bearbetat alla tankar och känslor inför gymnasiet, som väntar i höst. Kommer jag klara allt det nya? Finns det någon som kommer stötta mig? Kommer jag bli omtyckt eller bli lämnad utanför? Hur många killar respektive tjejer kommer det att vara i min klass? Vad händer första dagen? Vad ska man ha på sig? Hur viktiga är kläderna? Blir man dömd? Vad bör man ha och inte ha? Ja, det är tusen frågar utöver dessa...

Det kommer gå bra, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig.

//Jasmine