Rubrik i Metro - som väcker känslor
I dagens Metro möttes jag av följande rubrik...
"De vill att staten ingriper mot fetma"
Ska jag beskriva min reaktion rent subjektivt kan jag meddela att jag kände mig aningen.. kränkt? Att man inte ska få se ut hur man vill - på grund av att det kostar staten pengar - är det rätt?? Redan från första klass i skolan pratar man om att alla ska ha rätt att få vara precis som man är. Det som artikeln visar på är nära intill motsatsen. Min reaktion har inte att göra med att jag under vissa dagar ser på mig själv som "större". Det handlar om att respekten mot människor inte uppfylls. Sen när blev det så "fel" att vara större, att staten måste ta tag i det? Och hur har det kommit sig att denna meningslösa debatt har gått så långt att man till och med överväger att begära skatt av personer som lider av fetma?
Objektivt sett ser jag förslaget på skatt endast som ett medel för att smita undan. Fetma är, liksom anorexi, en sjukdom som blivit konsekvens av ett dåligt mående. Det är tydligen helt okej att vara smal - så länge man inte diagnostiseras som anorektiker (för då är man ju sjuk). Men att vara stor - i detta fall extremt överviktig - är tydligen inte lika okej. Dessutom ska det kosta pengar att ha mycket kroppsvikt. Och i artikeln står det att dessa pengar i form av skatter ska gå till att bland annat betala för sjukhusvistelser. Då frågar jag mig åter igen vad det är för skillnad på att ligga inne för fetma och att ligga inne för anorexi. Det skulle väl i så fall vara kostnader för maten...
Jag blir frustrerad, upprörd och i läsandets stund skämdes jag över min egen kropp. Det är inte okej att vara stor, större, störst. Men det är okej att vara liten, mindre, minst. Och vi som är där mittemellan ska tydligen anpassa oss till en sida. Jag är okunnig, inte alls speciellt påläst och artikeln var kort. Dessutom har jag inte gett er möjlighet att läsa artikeln, vilket också är en brist i mitt uttalande. Men jag hoppas ändå att ni förstår mina tankegångar. Samhällets ideal pressar hårt på oss - speciellt på unga individer, som söker efter sin identitet. Konsekvenserna blir drastiska och kanske kränkande, även orealistiska och kan i värsta fall orsaka mer skada än nytta.
Kommentera mer än gärna!
Alltså världens utseende- och viktideal har gått för långt, det här är ju sjukt!
Jag håller verkligen med dig i dina funderingar och tankar.
Alltid talas det om att vara sig själv och vara stolt över sitt utseende. Hur sjutton skall folk kunna vara det då man hela tiden får höra och läsa att man inte skall vara för tjock, inte för smal, inte för lång, inte för kort, inte för ljus, inte för mörk, du skall vara där i mitten kategorin men på samma gång skall du inte vara som någon annan, du skall vara dig själv.
Folk som tycker att alla ska vara likadana borde tänka på "cuz, you're amazing just the way you are" som Bruno Mars sjunger.
Det är sant att det finns mycket ideal men det staten gör här är bara bra. Tills idag har man mycket lätt fått hjälp om man äter för lite för då är man sjuk. Åt man dock för mycket så fick man bara skärpa till sig och sluta äta! Att fetma nu mer och mer anses vara lika svårhanterat som anorexi är underbart och har inget med idealen att göra. Att vara större eller mindre och att lida av ätstörningar är två helt olika världar.
Hej.
Jag vill tacka dig så hjärltligt för dina fina ord till mig angående bilden tussilago. Jag blev jätte glad.
Ha en underbar Valborg.
Svar till 'Läsare':
Tack för din kommentar. Jag håller med dig om att det är kanon att även fetma uppmärksammas som en sjukdom och att inte bara de som lider av anorexi kan räkna med att få hjälp. Fetma är ju också en sjukdom. Det jag menar med mitt inlägg är dock att jag tycker det är fel att de som lider av fetma ska behöva betala för sin sjukdom. Det är det som är fel. En anorektiker behöver lika mycket vård som en som lider av extrem övervikt. Kanske menar vi på samma sätt? Hur som helst är jag glad att du lämnade en kommentar. :)
Kram
