Man finner kärlek och tror att det är det bästa som har hänt i ens liv. Och kanske är det just det; det bästa. För kärlek är fint, väldigt fint. All kärlek är bra kärlek, så länge man kan hålla den på avstånd - mina egna ord. Kärlek är något unikt, men i ruset av lycka måste man hålla stadigt i sig själv. Det är svårt att vara realist, när det enda man ser är ett par kärleksfulla ögon som tränger djupt ner i ens inre. Kärlek så intensiv att man näst intill ramlar omkull. Livet blir klarare än någonsin, men suddigt i kanten blir det alltid. Då ser man inte livet som ett ansvar. Det är lätt att bara se den närmaste tiden, stunderna tillsammans med den personen man tycker mycket om. Verkligheten hamnar lätt vid sidan av, i ett dolt fokus som man helst inte vill röra.
 Ung och naiv. Det är så lätt att vara oklokt och barnslig. Med fjärilar i magen tappar man lätt greppet om vad som borde göras. Vad man vill göra är mycket lättare att ta del av. Ung och naiv. Att bara tänka för stunden. Inte se nästa steg. Men att vara ung och naiv handlar också om att våga satsa. Att våga se framtiden i vitögat och stå upp för sig själv, för det man vill. Våga göra något galet, utan att se till alla andra. Fokusera på sig själv, men inte glömma bort sitt ursprung.

Lite tankar, så här i snart myndiga år.