Det finns folk som inte ser. Men det finns också personer som ger mig uppmärksamhet. Personer som pratar med mig, frågar saker och som ber om min hjälp. Jag vet inte om det är för att någon skvallrat om att jag kan, att jag kan organisera ett arbete. För det kan jag. Överkontrollerande Jasmine kan konsten att planera ett arbete. Om det ger bra resultat eller inte, det är upp till varje arbete. Jag lyckas inte alltid, självklart inte. Men folk frågar mig, vill ha min hjälp. Det är smickrande. Det betyder ju att folk tror att jag kan, att de vill ha just min hjälp. Varför skulle de annars fråga mig, tjejen som de flesta inte ens har noterat? De som kommer fram är killarna. Och tjejerna, men de räknas inte på samma sätt. Tjejer kan med enkelhet spela falska, något som jag inte går på. Falskhet är det värsta som finns. Killar är däremot raka och ärliga. Och det är de som kommer fram och frågar. Ryktet går och sen har jag fler fina ord i mina öron. Nyss kom de fram två killar och frågade om det verkligen var sant att jag hade skrivit 54 sidor. Sant. Det är sant. De pratade förstås om Mitt mästerverk, som jag så fint valt att kalla min "roman". De förundrades och frågade mer. Glad, inombords blev jag glad. Att någon bryr sig. Sen om de tycker att jag är dum i huvudet eller inte, det spelar ingen roll. De visade i alla fall på intresse. De ville veta mer om mig. Det finns folk i skolan som vill det. Och jag undrar varför det vänt så plötsligt.

I ettan var jag ledsen, det var jag. Ensamheten tog hårt på mig och jag bröts ner rätt ordentligt. Men att ge upp, det var det inte talan om. Livet är inte alltid lätt, men jag tror att vi alla innerst inne vet att det vänder förr eller senare... Att jag var ledsen det märktes nog ganska tydligt. Och utstrålningen var inte lika stark. En person som är ledsen och sluten är inte lika intressant att ta kontakt med. Nu när jag är gladare på grund av att jag fått vänner i naturklasserna (i samband med att jag läser matematik tillsammans med dem), kanske man ser att jag mår bättre. Och det lockar kanske, jag vet inte. Hur som helst är jag glad att det går bättre. Det är lättare att ta sig igenom dagarna om man får stöttande kommentarer och beröm.

Jag är inte van vid att få spontan uppmärksamhet. Det är lite läskigt, ärligt talat.