Där finns inte längre sorgen. Ensamheten är inte lika påtaglig. Det har förändrats. Begreppet "vi" har förändrats. Rickard och Jasmine, det är så vi blir presenterade bland våra närmast sörjande. Det är vi, han och jag. Jasmine och Rickard.

När tåget rullar från stationen finns inga tårar. Det var länge sedan jag grät när Rickard och jag tvunget skiljdes åt. Det var förr, år sedan. Efter att Rickard flyttade ner till Göteborg för att senare flytta tillbaka hem till Östkusten igen har tårar på stationen inte varit att räkna med. Det är annorlunda nu. Jag är säker. Säker på oss, trygg i hans famn och jag vet vad jag kommer att möta nästa gång. Jag är säker på att jag kommer att möta Rickard, han som jag har kallat min pojkvän i snart fyra år. Han som har ställt upp på alla möjliga sätt, lärt mig nya saker och visat mig en annan sida av mig själv; hur jag är i rollen som flickvän.

Ikväll sitter Rickard på tåget hem, efter en vecka hemma hos mig. Tillsammans med mig, i min vardag, i mitt liv - han har varit med. Det har varit fint, väldigt fint. Jag saknar honom redan, självklart. Men jag är säker; säker på att vi kommer att ses snart igen och att det då kommer att fortsätta som vanligt. Nästan i alla fall... Att ha ett förhållande på distans och endast kunna ses under begränsade perioder kan inte resultera i att man tar upp där man slutade. Det krävs en helg, gärna längre än så, innan allt är som vanligt igen. Men ändå, att ses igen är fint och tillvaron blir då vacker.