Det var tre år av alltför mycket missnöje. Visst hade jag fina stunder, det kan jag inte förneka, men att under tre års tid aldrig känna sig riktigt välkommen gjorde att folks uppskattning betydde alltmer för mig.

Jag har alltid varit mån om att klara mig själv – för att jag vet att jag kan. Det var den styrkan som gjorde att jag klarade av mina tre år på gymnasiet. Det var inte alls så att jag vantrivdes; jag hade bara funderingar kring att byta skolan redan första dagen då jag satte min fot på skolan. Jag kände mig inte hemma, en känsla som kvarstod. Det kändes som att jag alltid hade ett vakande öga vid min axel – oavsett om jag gjorde något att vara stolt över eller agerade på ett opassande sätt. Jag gjorde ständigt fel, kändes det som. Lärarna berömde mig ofta, men det var inte det jag var ute efter. Jag ville passa in, något varje människa strävar efter.

På högstadiet fann jag en grupp som jag trivdes bra i. Vi var ett gäng och alla visste att det var vi som umgicks. Det var med stor sorg som jag lämnade den tiden bakom mig. Besvikelsen blev mer tydlig när jag under mitt första år på gymnasiet insåg att jag och mina vänner från tidigare år hade gått skilda vägar – och att de hade hittat nya vänner och inte längre behövde blicka tillbaka på gamla dagar. Jag kände mig sviken. Och känslan kom som ett slag i magen när jag inte välkomnades in i gängen på min nya skola.

Jag ska inte tycka synd om mig själv, inte alls. Samtidigt var det så jag kände, jag söker inte medlidande. Jag lärde mig mycket på de tre åren; kunskapsmässigt går att diskutera, men jag lärde mig framför allt mycket om mig själv. Jag vill inte ge allt beröm till skolan – jag utvecklades mycket på egen hand i samband med att jag växte upp och började skapa mig en framtid. Tiden på gymnasiet förstärkte min viktigaste värdering; man ska vara sig själv. Efter att större delen av mitt liv ha vandrat på denna jord som mig själv och ingen annan, kändes det mycket viktigt att hålla kvar vid den insikten när idealet för hur man skulle vara blev knapert idealistiskt. Realistiskt var det inte heller; jag blev inte accepterad för den jag var, jag fick inte ens en chans.

Det finns dock människor som ska ha tack, personer som ställde upp och som uppskattade att jag var jag. I tvåan fanns folk i min närhet som tyckte om mig – för den jag var och ingen annan. Det är tack vare dem som jag stod ut och det vet de mycket väl. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten även efter denna tid. Det vore fint. Det var trots allt vi, tillsammans, som växte som människor och gjorde oss redo för vuxenlivet.