Om min oförmåga att leva

Jag tror bestämt att det får vara bra såhär - för ett tag. Mitt liv är inte längre mitt och det jag gör sker med passiv inlevelse. Jag har tappat känslan; känslan av att leva.  Den tycks inte finnas nära, trots att det sker mycket fint i mitt liv just nu. Mycket fint som borde muntra upp men som istället mest påminner mig om min oförmåga att leva. Jag saknar förmågan att leva mitt liv.

Tid för reflektion, låter det som. Tid för vila, kanske? Jag hoppas att du hittar tillbaka till innerlig glädje.

Det låter som att det kanske är en bra idé att ta en liten paus då, lite tid för att hitta dig själv igen, hitta glädjen och känslan. Ta hand om dig!

Svar: Tack snälla du för dina fina ord! :) Jag blir alltid lika glad! Kram!

Mår du inte bra just nu Jasmine? :/

Hoppas att allt ordnar sig! Och vet du? Det mesta blir faktiskt bättre, även om det kanske inte känns så just nu. Hoppas allt löser sig. Ta hand om dig <3

Sv: tusen tack!
Kan tänka mig det :)
Kram

Tack för din fina kommentar. Hoppas allt ordnar sig för dig <3