Det finns många i vårt samhälle som mår mycket dåligt, och det gör mig ledsen. Verkligen. För jag undrar hur det har kunnat bli så. Jag själv har alltid känt en distans till det faktum att kunna må så dåliga som dessa personer beskriver. Och jag har många gånger frågat mig själv varför jag inte har hämnat där, inte än så länge.

I min familj har vi alltid varit tydliga med att man ska tala om hur man känner. Det är viktigt att vara ärligt, framför allt mot mig själv. Och visst, jag kan erkänna att det har gjort ont många gånger, men jag kan så här i efterhand se att ärligheten har fått dimman av oro att lätta ganska hastigt. Där har funnits känslor som inte går att förklara, men vi har pratat om det och rett ut tankarna. Funderingarna har skingrat sig och jag har kunnat gå vidare med känslan av att det är lättare att andas.

Att prata med varandra är viktigt. Och vad som är ännu mer nödvändigt om man vill ta sig genom livet på egen hand och med ett starkt sinne som inte sviker i trasiga stunder är att man hela tiden påminner sig själv om att man som egen person är herre över sitt eget liv. Där finns ingen annan som kan bestämma, styra och förklara livets alla gåtor. Frågorna som saknar svar måste man klura ut på egen hand. Det är en del av livet. Och jag gillar det. Jag tycker om att känna att jag är egen, stark nog att klara mig själv och så pass medveten om hur jag mår att jag kan hantera och acceptera att dåliga dagar kommer och går, liksom de bra dagarna.

Oavsett hur man mår måste man kunna se till situationen för vad den är. Det blir alltid bättre, förr eller senare. Och jag tror starkt på att det alltid finns ett ljus – en liten nyans av rosa – i den till synes mörka och svarta tillvaron. Man måste tro, annars kan man inte drömma. Hoppet är det sista som sviker människan, det har jag fått höra hela mitt liv. Och jag tror på de orden. För i stunder då tillvaron har känts grå och livslusten har varit svagare har jag ställt mig en enda fråga; Vill jag dö? Nej. Och vet du varför; För att jag vill veta hur det slutar, jag vill veta om jag lyckas klara av även denna prövning och jag är nyfiken på det som kommer att ske mig längre fram, när världens hav inte tycks lika skrämmande.

Något som jag gör varje dag är att värdera min tid. Jag överväger alltid huruvida jag borde stanna kvar i stan eller åka hem i förhållande till vad jag vinner och vad jag förlorar. Det handlar om tid och pengar - alltid. Mitt mående kan många gånger vara en oberoende faktor i min inre diskussion, något som jag ofta får ta konsekvenserna av sedan. Att vara kvar i stan (och i princip driva omkring utan mål i diverse butiker) bara för att "vinna tid" är något som jag ofta försöker ta ställning till; egentligen borde man kanske åka hem och få lite fritid samt stoppa i sig riktig mat, men i lägen då tiden värderas högre än ekonomin är en rundtur på stan ganska lockande. Alltför många gånger har jag insett att jag inte mår bra av att försaka min tid på onödiga aktiviteter. Samtidigt är det ju bortkastad tid att åka från stan för att sedan åka tillbaka in till ett evenemang. Att värdera sin tid kräver att man reflekterar utifrån många aspekter och i mitt liv pågår diskussionen var och varannan dag.

Idag insåg jag en sak, faktiskt. Mitt i alla mina planer och värderingar hit och dit blev jag - självklart - tvungen att strukturera om min dag. Fikan som det var tal om blev inte av och det betydde att jag hade timmar att spendera på annat håll. Att vara kvar i stan med en kurrande mage och med en påse blöta träningskläder var inte heller lockande. Dessutom var jag klok nog att inse att jag skulle må så mycket bättre om jag fick komma hem, slappna av och äta riktigt mat. Det var också så det blev. Jag tog beslutet att åka hem och senare visade det sig att det var rätt beslut. L var också på väg hem och nu har vi båda fått i oss middag. Ett extra plus är att jag kan ta sällskap med L in till stan och undvika att inte stöta på henne inne på det större evenemanget.
Att jag undviker att träffa på Herr Ensamhet är också befriande.

Att värdera sin tid är inte alltid rätt, men man borde i första hand lyssna på sin kropp; den brukar veta bäst.

Det enda vi vill är ju att få älska, men ibland vill jag tro att vi mest skadar varandra. Vi krymper ner vår identitet, för att istället bli en del av det stora hela. Vi går balansgång. Ett ensa snedsteg och vi faller. Enda räddningen vi har är om någon händelsevis skulle passera förbi. Om så skulle vara. Vi vill ju bara älska. Kan vi då inte få leva..?

På sommaren tar man en paus från vardagen. Man kopplar bort måsten som hänger över en och man ändrar sin livsstil - om så bara för en begränsad period. Det som är vardag faller sig inte lika naturligt. Och kanske är det därför som vänner inte prioriteras på samma sätt under den långa ledigheten. Det är därför jag förundras över en av mina vänner. Vi lärde känna varandra för ett år sedan, när han började på min skola. Sen dess har vi varit goda vänner och jag vill anse att vi står varandra nära. Han får mig alltid att känna mig speciell och saknad, eftersom han alltid överraskar och föreslår fikastunder. Hans agerande gör att vi har haft en hel del kontakt i sommar, något som utan hans engagemang inte hade fallit sig lika naturligt. Jag har varit helt insatt i mitt, något som kanske inte är så konstigt. Jag förundras över vilken fin vän han är, en snäll människa. Jag tror att jag med många andra skulle ha haft tankarna på annat håll. Det handlar inte om att man är ointresserad av att träffa vänner, man är helt enkelt fokuserad på annat. Jag blir därför så glad, när en vän visar på att det faktiskt finns något mer där än en vardaglig relation som kommer naturligt. Att anstränga sig, ställa upp och visa på intresse. En liten tanke om vänskap.

2011-07-25

Världen är hemsk. Där finns många människor som drivs på av spänningen, men alltför sällan finns där någon reflektion över konsekvenserna. Jag höll på att bli påkörd av en personbil. Han körde mot rött. En person tutade ilsket på honom. Jag blev mest rädd och gav den korkade chauffören ett finger. Mer kunde jag inte göra. Det var bara att fortsätta gå. I en värld där konsekvenser inte har någon betydelse.
Jag höll på att bli påkörd. Föraren körde mot rött. Själv hade jag sällskap av den gröna gubben. Hade jag stannat mitt på övergångsstället, hade jag blivit påkörd...

Det som gör mig mest rädd är att föraren tog det på skoj. När jag såg honom komma körandes, hann jag också notera hans flin och hans hand likt en vink. Det var ett skämt för honom, men kunde ha slutat allvarligt för oss båda.

Mitt komplex är framför allt min mage. Den är fläskig, bred, tjock och allmänt inte i min smak. Det är den jag gärna täcker över, när jag går runt lättklädd på stranden. Då finns det två alternativ; antingen låter jag bli att vistas på stranden, eller så tar jag helt enkelt på mig en baddräkt. Men hur attraktivt är det med baddräkt?! När jag tänker på baddräkt är det första som dyker upp i mitt huvud ord som "tant" och "gammal" eller motsatsord som "unge", "barn" och "liten"... Men sen kommer jag också och tänka på att det finns ju en hel del snygga badkläder, som faktiskt kan täcka mitt komplex. Hittar man bara en baddräkt i snygg modell, är det kanske helt okej att ha på sig en sådan. För var och en ska ju få göra som man själv vill. Sen är det ju det här problemet med solbrännan, men det är ett senare stadium. Och att man tvunget måste vara sexig i samband med sol och bad, det är bara trams.

Vad tycker du? Är det okej att ha baddräkt?
(Och ja, var mer än gärna rak och ärlig.)