Man finner kärlek och tror att det är det bästa som har hänt i ens liv. Och kanske är det just det; det bästa. För kärlek är fint, väldigt fint. All kärlek är bra kärlek, så länge man kan hålla den på avstånd - mina egna ord. Kärlek är något unikt, men i ruset av lycka måste man hålla stadigt i sig själv. Det är svårt att vara realist, när det enda man ser är ett par kärleksfulla ögon som tränger djupt ner i ens inre. Kärlek så intensiv att man näst intill ramlar omkull. Livet blir klarare än någonsin, men suddigt i kanten blir det alltid. Då ser man inte livet som ett ansvar. Det är lätt att bara se den närmaste tiden, stunderna tillsammans med den personen man tycker mycket om. Verkligheten hamnar lätt vid sidan av, i ett dolt fokus som man helst inte vill röra.
 Ung och naiv. Det är så lätt att vara oklokt och barnslig. Med fjärilar i magen tappar man lätt greppet om vad som borde göras. Vad man vill göra är mycket lättare att ta del av. Ung och naiv. Att bara tänka för stunden. Inte se nästa steg. Men att vara ung och naiv handlar också om att våga satsa. Att våga se framtiden i vitögat och stå upp för sig själv, för det man vill. Våga göra något galet, utan att se till alla andra. Fokusera på sig själv, men inte glömma bort sitt ursprung.

Lite tankar, så här i snart myndiga år.

Under en "vanlig" dag i mitt liv tänker jag på min vikt ungefär... så fort tillfälle ges. Framför spegeln på morgonen, vid frukosten, när jag går innanför skolans portar, i korridorerna, i datasalen, vid lunch, på busshållplatsen, i omklädningsrummet, under träningen, efter träningen, vid middagen, på kvällen, i duschen, när jag har gått och lagt mig... Typ hela tiden. Det är inte det att jag inte tycker om hur jag ser ut - vissa dagar kan jag påstå att jag ser fin ut. Andra dagar är jag destruktiv och hackar på mig själv var och varannan minut. Men innerst inne vet jag att jag är vacker precis som jag är.

Trots denna - för det mesta självsäkra - syn på mig själv, har jag en tendens att se på mig själv med aningen destruktiva tankar snurrandes i huvudet. Det hände i dag under träningen. Jag kände mig så himla dålig; som att min prestationsförmåga inte räckte till. För vad eller för vem? Jag hade ingen att bevisa något för, det var bara jag själv som krävde för mycket... Det var jobbigt, jag kände de där destruktiva tankarna ta över och jag fick svårt att andas. Jag ville inte ge upp, men det var som att jag inte kunde stå emot mina egna nedvärderande ord.

Träning ger mig destruktiva tankar. Att hela tiden gå och tänka på mat, vikt, träning och ideal gör att jag lätt ser ner på mig själv. Det borde inte vara så, jag vet ju att jag är fin och bra precis som jag är. Min förmåga att stoppa destruktiva tankar, när jag väl befinner mig i en vikt- och idealrelaterad situation (under ett träningspass exempelvis), är inte något jag är bra på. Det blir istället bara värre och paniken tar vid. Jag vill ju känna mig fin - jag vill inget hellre än att leva med vetskapen om att jag är vacker precis som jag är. Skönheten ligger ju i betraktarens ögon. Jag kan därför inte förstå hur min syn på mig själv i vissa stunder kan bli så offensiv och oförklarligt okänslig. Synen som vid andra tillfällen ser den inre skönheten - precis så som det ska vara. (Ja, vi är alla lite självkära - trots att vi sällan erkänner det för andra.)

Jag som hade hoppats på att det jobbiga med träning skulle försvinna efter några veckor. Nu har jag tränat i över ett halvår... och den orealistiska synen på mig själv blir bara mer tydlig.

Föreläsningen har knappt börjat, innan den första frågan ställs. Läraren tar det med ro. Frågor är ju roligt att få och som lärare tror jag att intresserade elever uppskattas. Frågan besvaras och nu börjar läraren gå igenom dagens ämne. Jag sitter med stora ögon och blicken koncentrerat fäst på tavlan som fylls med ord, nya begrepp och förklaringar i kortfattade versioner. Efter fem minuter kommer den första frågan - den tyder på att det är ett svårt ämne och på att några i klassrummet har svårt att hänga med på allt det nya. För mig är det helt okej att än en gång få resonemanget förklarat för mig. Frågan blir besvarad, läraren fortsätter. Fem minuter hinner gå, innan nästa fråga ställs. Denna gång är det inte något svårt som bör förklaras, eleven i fråga har bara inte lyssnat. Läraren upprepar sig och fortsätter sedan. Fem minuter, nästa fråga. Några i klassen börjar stöna. "- Han sa ju precis det...". Läraren ler ursäktande och vänder sig mot eleven för att ge denne en förklaring. Detta sker flera gånger och för varje fråga som ställs, undrar jag vad det egentligen är som händer. Fråga efter fråga, en var femte minut, bevisar att många av eleverna inte ens lyssnar på läraren. Fler elever i klassen börjar störa sig på detta och uttrycker sin misstro - jag är mest tyst och försöker hålla irritationen på avstånd. Frågorna blir bara dummare och dummare. Eller kanske går jag bara i en klass med ignoranta elever... Det är svårt att veta, eftersom steget mellan dum och ignorant - och i värsta fall arrogant - inte är så stort. Det gäller att hålla tungan i styr, annars uppfattas man lätt som korkad.

Självklart kan man då och då slänga ut sig påståenden som i alla lägen inte är helt genomtänkta - men en fråga var femte minut?! Det är inte alltid samma elev som räcker upp handen, men någonting är det tydligen med eleverna. Jag suckar åt deras förlust, tycker det är synd att intresset för att lära sig om världen inte intresserar dem. Samtidigt ler jag för mig själv; så länge jag är tyst och undviker att uttalar mig rent av korkat, verkar i alla fall jag vara en av de smartare i klassen (trots att det kanske inte alltid är så). Det är synd att det finns elever som provocerar, utnyttjar uppmärksamheten och ska göra sig märkvärdiga. Det bästa vore om alla lyssnade och ställde frågor utifrån det som de hade svårt att förstå och ville få förklarat för sig ännu en gång. Men så är det ju inte riktigt. En fråga var femte minut - det är den standarden på undervisningen som eleverna tydligen tycker är rimlig. Jag blir rädd. Är eleverna bara dumma eller rent av arroganta med en ignorerande attityd??

Det är spännande att läsa om hur andra har det, vad de upplever och hur de ser på livet. Vi människor är nyfikna varelser, det tror jag inte att någon kan motargumentera, eller? Samtidigt kan jag villigt erkänna att det inte alltid är så njutningsfullt att läsa om andras bedrövelser. Visst kan jag känna medlidande och sorg, att jag känner igen mig är inte omöjligt - men det är inte alltid som jag behöver just det. Ibland vill jag bara få vara själv med mina tankar. Vetskapen om att en annan människa redan har varit med om det som just jag har upplevt, är ibland inte det som jag vill höra. Någon gång vill just jag få vara unik. Någon gång vill jag vara den första att upptäcka livet från en specifik och unika synvinkel. Och kanske är jag unik - men det finns alltid någon som kan relatera till min åskådning. Ibland vill jag vara unik, speciell och magnifik. Ibland är alla andras livsöden inget som botar min sorg, mina smärtor och mina sår som livet har orsakat.

Att läsa om andras bedrövelser och tragiska upplevelser, är inte alltid det jag behöver. Ibland vill jag få känna att just jag är unik. För i jämförelse med alla andras tragiska liv, är mitt ingenting värt att notera. Jag har inte varit med om "det där jättejobbiga som vem som helst skulle ha dött av". Jag har bara varit jag, levt mitt liv och upplevt mina sorger och fått ta del av mina egna stunder av lycka. När jag jämför mig med andra, är mitt liv inte mycket att komma med. Missnöjd är jag absolut inte, men att dela med mig av det som gör ont just hos mig, känns inte viktigt - inte om jag jämför mig med andras livsöden.

När man väl står där, är det inte alltid roligt att bli involverad i alla andras bedrövelser. I mängden är man ingen unik. I mängden är jag vem som helst. Och vilken rätt har jag att klaga, när livet tar emot? Vem tar ansvar för mig, när jag inte längre orkar stå med ryggen rak? Vem finns där, när jag en dag faller? Egentligen har jag ingen rätt att klaga. Det finns så många andra, som har sett livet från en mycket mer brutal synvinkel. Vilken rätt har då jag att klaga och jämra mig över livets motgångar...

En känsla nära ångest, som trycker ner och bryter ner mig inifrån och ut. Jag försöker kväva den, men den kommer allt närmare och jag kväver istället mig själv.

För mycket press kan ibland få mig att stänga av. Jag blir som en trotsig unge som vägrar se något annat än svart och vitt. Min skoldag kräver att jag presterar mitt yttersta. Idag hade jag ett prov i Matematik D, mitt första för kursen. Eftersom jag hade svårt för föregående kurs, har jag slutat tro på mig själv vad gäller matematiken. Samtidigt är jag inte den som ger upp, utan fortsätter hela tiden att göra mitt bästa - tills jag inser sanningen. Det som känns skönt med matematik D är att jag kan hoppa av kursen precis när jag vill. Jag behöver inte läsa den, om jag inte vill. Jag får tillräckligt med poäng utan den. Men matematik är roligt - oavsett om jag förstår allt eller inte. Hur som helst, provet idag gick förvånansvärt bra. Jag som trodde att jag skulle misslyckas totalt, blev glatt överraskad. När jag klarade de tre första uppgifterna utan problem, spred sig den där tävlingsinstinkten runt i kroppen och jag började gå på högvarv. Så här i efterhand kan jag erkänna att jag inte borde ha hoppats så mycket, men jag skrev i alla fall klart provet (med lite kladd här och var). Ibland förundras jag över mig själv. Min personlighet är ibland ganska fascinerande. Att jag kan vända från att vara trotsig unge till att bli hoppfull och fyllas av förväntan. Ganska makalöst och för det mesta en bra egenskap - om den går åt rätt håll och inte trycker ner mig istället. Jag har en viss tendens att göra det, när livet bara trasslar till min tillvaro ytterligare.

Det finns nog inte många personer här i världen, som är lika ospontana som jag. Att inte våga göra något impulsivt, på grund av rädslan för att ställa till det för mig själv. Rädslan för att inte "lyckas" i framtiden, vad nu den där lyckan egentligen innebär. Ospontant lever jag livet; allt enligt planerna och utan impulsiva infall som kan medföra riskabla konsekvenser. Ibland ångrar jag mig. Vissa stunder skäms jag.

Jag vill vara spontan, det är inte en fråga om att trotsa. Det är det här med att tappa kontrollen, som jag inte tycker om att uppleva. Ibland önskar jag att det inte var så. Jag har med all säkerhet förlorat en hel del här i livet - och allt detta på grund av att jag inte kan vara impulsiv och sluta planera minsta steg jag tar.

Bildkälla: iform.se

Jag var faktiskt i simhallen igår. Tillsammans med Rickard. Vi simmade en kilometer - båda väldigt stolta, när vi klev upp ur vattnet. Idag har jag tränat Step 1, riktigt kul. Men jag är inget träningsfreak, inte alls. Jag tränar när jag har tid - eller rättare sagt; när jag tar mig tiden. Det som sporrar mig är nog... att jag vill bli smalare. Som så många andra tjejer i tonåren är min syn på min kropp ganska kritisk. Det finns bara ett fåtal centimetrar av min kropp, som jag inte  har talat negativt om. Övriga delar av kroppen har jag många gånger kritiserat, och kanske vid vissa tillfällen med all rätt.
 Hårda ord från unga år har satt sina spår. I åttan lyckades jag gå ner några kilo i vikt, vilket folk faktiskt noterade. Jag blev väldigt glad, när jag fick höra deras ord. Många sa att jag var helt perfekt och inte behövde gå ner mer i vikt, då skulle jag se för smal ut. Det gick inte längre, jag var inte ens i närheten av att drabbas av sjukdom. Men känslan av att folk tyckte att jag var fin, den sitter kvar. Och när jag erkänner för mig själv (och för er) att det är anledningen till att jag tränar, då skäms jag. För jag står inte för att utseendet är det viktiga. Enligt mig är det insidan som räknas, inte det man kanske först lägger märket till.
 Vikt är för mig ett skrämmande dilemma. Att ställa mig på en våg är något av det värsta jag vet. Att befinna sig i badhus gör att jag ständigt håller armarna kring min "oattraktiva mage, som är fläskig". Att visa mina små bröst känner jag mig inte heller bekväm med. Det finns mycket att klaga på, men egentligen borde jag fokusera på hur det känns här inne - du vet där kärleken känns och där sårandet gör som ondast. Där, där sitter också min skräck. Min skräck för att inte vara tillräckligt fin, inte bli accepterad för den jag är och för att - i värsta fall - inte bli omtyckt och älskad på grund av min kropp som är "fel". Där inne sitter rädslan. Rädslan för att inte räcka till.

Jag tycker inte att det är roligt att träna. Jag känner dåliga vibbar när jag går dit och efter passet tänker jag att jag kunde ha tagit i mer. Jag blir inte nöjd. Visst kan jag känna mig stolt, men aldrig tillräckligt stolt för att börja trivas med min kropp.
 Det är inget fel på min kropp. Jag tror inte att någon skulle påstå att jag är tjock, jag är faktiskt ganska medel. I simhallen igår (när jag var i vattnet, så att ingen kunde se mig) kände jag mig faktiskt ganska smal. Min mage kändes platt och jag blev lite glad inombords. Men sen kände jag på det som ska föreställa höfter... hårda ben som inte ger plats åt fett, därför har jag mina skavanker precis ovanför byxlinningen. Vikt - ett skrämmande dilemma.

Ärligt talat; det känns bara dumt. Efter misslyckandet på provet idag, försökte jag ta mig samman och åtminstone ta mig till stan för att kolla en genomtänkt julklapp. Jag trodde åtminstone att den var genomtänkt, men det visade sig vara rena misslyckandet. Jag visste inte alls var jag skulle at vägen och det hela slutade med att jag halvsprang till närmaste busstation. Jag ville bara hem. Som vanligt. Att gå på stan - främst då det gäller julklappsinhandling - gör att jag drabbas av panik. Frågan är om det är värt det...
 Så mycket pengar, så mycket tid. Alla rim som ska skrivas (vilket i och för sig är riktigt roligt enligt mig), presenter som ska slås in, pengar som ska läggas ut, stressen som ska hanteras... Alltihop blir bara suddigt och i slutändan känns det inte som att det är värt allt besvär. När jag tänker på hur jobbigt jag känner att det är innan jul, känns det som att mina närstående inte ska behöva lägga ner all den mödan och tiden som de lägger ner på julklappar till mig. Jag uppskattar inte att få saker så mycket, att det är värt pengarna och tiden. Det är inte värt det. Det känns bara dumt.
 Julen ska vara en högtid då familj och vänner samlas, just för att njuta av varandras sällskap. Men istället är julen en högtid med överflöd av julklappar, mat som mättar i högsta grad och med en tillgjordhet som får mig att vilja kräkas. Och så ska det ju inte vara. Jul ska vara roligt, inte göra folket (sett från min synvinkel) sönderstressade, pressade och några tusenlappar fattigare. Det här med julklappar är inte min starka sida.

Det finns många av oss, som har lätt för att berömma. Vi kan säga fina ord om en väns nya jacka, berömma hur fint hon där borta skriver eller ge en komplimang om hans utseende. Att beundra och skänka fina ord är inte så svårt, inte egentligen. Det som är desto svårare är att vara stolt över sig själv. Många av oss slåss mot ett dåligt självförtroende. Nerbrutna av omgivning och för evigt dömda att vara sämre än det ärliga värdet. Ett värde som vi alla människor har. Samma värde, ingen är mer värd än någon annan. Men trots att det är så, är det mycket lättare att berömma andra än att vara stolt för det man själv åstadkommer. En tanke, som tåls att tänkas på.

Tackar skribenten bakom bloggen toughts, för att du gav mig inspiration till att skriva inlägget.

Tackar fifi för inspirationen till mitt inlägg.

Det verkar ha varit många som någon gång i livet har sett på sig själv som "fel". Och det är ledsamt. Men samtidigt så ärligt, verkligt och om sanningen ska fram: underbart. Vi är ju alla unika. Så varför skulle det vara något dåligt med att vara "fel"? Anledningen till att jag ser det som underbart är att man har en syn på sig själv som annorlunda - och det är något jag personligen strävar efter att vara. Jag vill inte vara annorlunda på ett avsnäst sätt. Jag vill vara annorlunda, eftersom den värsta mardrömmen skulle vara att inse att man är precis som alla andra. Se er omkring: alla tjejer (och kanske också killar) i tonåren ser precis likadana ut - och hur kul är det? Jag vill i alla fall inte vara en modell av någon annan. Jag vill vara mig själv. Och om de som är kopior av någon annan, ser på mig som "fel", då tycker inte ens att jag det är värt att beklaga sig över deras dåliga självkänsla. Att inte kunna stå upp för sig själv, för vem man är och för vad man tror på, det är inget liv. Inte enligt mig. Jag tänker leva mitt liv. Att leva som någon annan gör, det är ju som att inte leva alls.

Vem har sagt att det är fel att vara "fel"? Alla är vi unika och låt det vara så. Att vara annorlunda är inget negativt, det är snarare en fördel. För vem vill vara som alla andra? Inte jag.

Något av det första man får höra på gymnasiet är att tvåan är svårast. Jag kan förstå den som uttrycker det så, men jag skyller inte min stress och annat på just andra året av gymnasiet. Det är så mycket mer som spelar in. Man har ju ett liv utanför skolan och det är det som gärna ställer till det. Jag har drömmar jag vill uppfylla, mål jag försöka nå och aktiviteter efter skolan som jag vill komma någonvart med, exempelvis bloggandet. Skolan tar tid, det har den alltid gjort. Och när man inser att lärarna blir alltmer egoistiska och öser saker över en, samtidigt som man ska få ihop sitt privatliv, då faller man lätt isär. Ens privatliv kan man inte skylla på någon annan än sig själv, men ibland undrar jag om allt är mitt fel.
Hade jag gått på en kommunal gymnasieskola, hade jag antagligen haft läxor att göra i varje ämne. Nu är det inte så - och jag tror att det är min räddning. Jag gör så gott jag kan, men det tar lätt stopp. Igår kunde jag inte göra läxorna. Jag satt med min stickning hela kvällen och glodde på teve. Jättebra om man vill lyckas, eller misslyckas totalt.

Det sägs att tvåan är svårast. Jag skyller inte på skolan. Jag skyller på livet i sig. Det är nu man ska leta sitt första jobb (om man ännu inte gjort det), lära sig livet utanför barnkammarens väggar och samtidigt handskas med övriga mänskligheten på ett mer verkligt sätt. Livet är hårt och det beror först och främst på elaka människor som gör livet surt för en. Surt, livet är surt. Riktigt surt vissa gånger. Dessa citronätande varelser som sprider syrlighet runt omkring sig. Fy, usch och blä. Människor som bara tänker på sig själv. Vi är alla lika mycket värda. Kom inte och påstå att du är bättre. Som sagt; mitt i livet, men det har inte ens börjat.

Kaffe är egentligen inte min grej. Vanligt svart kaffe smakar blä. Men själva kaffesmaken är god. Det låter knasigt, men det är så det är. Kaffeglass, kaffelatte, islatte - smaken är en höjdare.

När jag fikar, köper jag ofta en islatte. Dels för att den är svalkande (Perfekt, eftersom jag ofta är varm och stressad.) och dessutom för att den är god. Första gången jag drack den, tyckte jag inte alls att den smakade så gott. Men då höll den länge! Jag drack långsamt och hade därför kvar min fika längst. Vanligtvis är det jag som äter upp först och tillbringar fikastunderna utan någonting att mumsa på. Men inte när jag köper islatte.
Har du inte provat denna variant av kaffe, kan jag verkligen rekommendera dig att göra det. Om du som jag är känslig för en stark kaffesmak, är ett tips att besöka caféet på Bergakungen. Jag var där idag och fikade. De frågade om jag ville ha vanilj i min islatte och jag tackade ja. Mums, det var gott, riktigt gott. Smaken av vanilj tog över kaffesmaken på ett bra sätt.

Vilken typ av kaffe dricker du?