Vikt - ett skrämmande dilemma
Bildkälla: iform.se
Jag var faktiskt i simhallen igår. Tillsammans med Rickard. Vi simmade en kilometer - båda väldigt stolta, när vi klev upp ur vattnet. Idag har jag tränat Step 1, riktigt kul. Men jag är inget träningsfreak, inte alls. Jag tränar när jag har tid - eller rättare sagt; när jag tar mig tiden. Det som sporrar mig är nog... att jag vill bli smalare. Som så många andra tjejer i tonåren är min syn på min kropp ganska kritisk. Det finns bara ett fåtal centimetrar av min kropp, som jag inte har talat negativt om. Övriga delar av kroppen har jag många gånger kritiserat, och kanske vid vissa tillfällen med all rätt.
Hårda ord från unga år har satt sina spår. I åttan lyckades jag gå ner några kilo i vikt, vilket folk faktiskt noterade. Jag blev väldigt glad, när jag fick höra deras ord. Många sa att jag var helt perfekt och inte behövde gå ner mer i vikt, då skulle jag se för smal ut. Det gick inte längre, jag var inte ens i närheten av att drabbas av sjukdom. Men känslan av att folk tyckte att jag var fin, den sitter kvar. Och när jag erkänner för mig själv (och för er) att det är anledningen till att jag tränar, då skäms jag. För jag står inte för att utseendet är det viktiga. Enligt mig är det insidan som räknas, inte det man kanske först lägger märket till.
Vikt är för mig ett skrämmande dilemma. Att ställa mig på en våg är något av det värsta jag vet. Att befinna sig i badhus gör att jag ständigt håller armarna kring min "oattraktiva mage, som är fläskig". Att visa mina små bröst känner jag mig inte heller bekväm med. Det finns mycket att klaga på, men egentligen borde jag fokusera på hur det känns här inne - du vet där kärleken känns och där sårandet gör som ondast. Där, där sitter också min skräck. Min skräck för att inte vara tillräckligt fin, inte bli accepterad för den jag är och för att - i värsta fall - inte bli omtyckt och älskad på grund av min kropp som är "fel". Där inne sitter rädslan. Rädslan för att inte räcka till.
Jag tycker inte att det är roligt att träna. Jag känner dåliga vibbar när jag går dit och efter passet tänker jag att jag kunde ha tagit i mer. Jag blir inte nöjd. Visst kan jag känna mig stolt, men aldrig tillräckligt stolt för att börja trivas med min kropp.
Det är inget fel på min kropp. Jag tror inte att någon skulle påstå att jag är tjock, jag är faktiskt ganska medel. I simhallen igår (när jag var i vattnet, så att ingen kunde se mig) kände jag mig faktiskt ganska smal. Min mage kändes platt och jag blev lite glad inombords. Men sen kände jag på det som ska föreställa höfter... hårda ben som inte ger plats åt fett, därför har jag mina skavanker precis ovanför byxlinningen. Vikt - ett skrämmande dilemma.
håller med dig om det där sista Vikt - ett skrämmande dilemma.
men tusen atck skad u ha, det värmer verkligen<3
Du är så fin!
/Rebecka
Dedär med vikten är ett problem för många men var stolt över den du är! :) Ingen är exakt som du och det gör dig unik! ♥ Sv: Jaa, det är härligt men man längtar ju bara mer och mer till våren då! :P Jaa, jag hoppas att allt ska klaffa med flytten! :)Ha en bra dag nu! :) Kramis
Vågen är faktiskt en sak som förstör jätte mångas liv... den är så jävla onödig.
Håller med om att vikt är skrämmande. Men mest skrämmande är ju faktiskt siffran som visas på vågen som ett bevis på hur man ser ut. Man sätter sin kropp i olika kategorier enligt siffror. Men man mår som allra bäst när man slutar väga sig och vara så som man mår bäst. Ens önskevikt på vågen stämmer inte alltid överrens med när man mår som bäst :9
Tycker du är jättefin som du är! :D
Va roligt att du tyckte om att vi gick dit! En länk var själv klart :D
kram till dig!
Guuuud det här med vikt är bara så hemskt!! Jag har alltid haft såhär ett dilemma. Jag är smal-normal om man säger så och alla säger att jag är smal men jag tycker själv att jag har en stor mage. Eller nej, men man får sådana tankar ibland om man "bär fel kläder" om man säger så. Men jag lyckas ofta förskjuta de tankarna. Oftast genom att kanske klä på mig nåt som får mig att verka smalare.
Och träning tycker jag alltid är härligt om man verkligen kör ett hårt pass för då vet jag att jag inte hade orkat mer. Men tränar jag på egen hand blir jag alltid så sur att jag gav upp så lätt.
sv: du är också en underbar vän! Glad att du finns, du stärker mitt hopp om mitt skrivande (och jag hoppas jag stärker ditt!)
kram <3
Ja, men vikt är något som ju många har börjat tänka på. Själv har jag slutat att titta på vågen. Så länge jag känner mig hyfsat nöjd med mig själv får det va. Fast självklart har ju alla hur många saker som helst som de inte tycker om. Jag skulle lätt kunna räkna upp hur många som helst bara sådär. Fast jag har börjat tänka att just de där sakerna gör mig till den jag är. för det som folk mest tittar på är ju faktiskt självförtroendet... så då gäller det bara att övervinna sina nojor. Och så tillslut kanske du t.ex. hittar någon träning som just passar dig. Min är t.ex. dans :)
kram :)
Riktigt bra skrivet som vanligt. Känner igen mig starkt i allt du skriver och tror att många andra också gör det. Så himla dumt att vi aldrig är nöjda med oss själva, problemet sitter ju inte på utsidan utan insidan.
Längesen jag tittade in här och fick ta del av dina kloka ord, har saknat det!
Du är jätte vacker Jasmine, sluta se fel på dig själv! Gör inget åt vikten, gör något åt självförtroendet!
Kramar <3
Det är ju så tråkigt att så många inte är nöjd med sig själv. Jag är inte heller det, men börjar iaf känna mig rätt trygg i mig själv såhär nu när jag är 36 år men det är en ständig kamp.Jag tränar inte för att bli smal tex det har inte varit mitt mål på många år utan för att bli pigg, stark och för att må bra. jag mår automatiskt mycket bättre när jag tränar både fysiskt och mentalt. men träning ska ju inte vara ett tvång för då tappar det lite funktionen, tror det gäller att hitta det man själv tycker är roligt.
och glöm aldrig att du är jättefin som du är!!
kramar
You are beautiful the way you are. Never forget that!
