Jag och min ö. Det är en plats för mig. Här är jag uppväxt och här vill jag dö. Eller? Vill jag bo här för alltid? Ja, det kanske jag vill. Men nej. Jag vill faktiskt inte bo här för alltid. Jag vill leva livet, se världen. Nej, inte världen, men jag vill bo på flera ställen i Sverige. Det är inte svårt att flytta. Bara för att jag bor i en stad nu, betyder inte det att jag behöver bo i denna stad resten av mitt liv. Visst, vill jag inte flytta så måste jag inte. Men om jag vill flytta till en annan stad senare i livet, vad finns det då som stoppar mig? Ingenting. Bara jag får jobb och bostad, så kan jag flytta var jag vill. Tihi. Det är en spännande tanke. Att uppleva landet känns som ett äventyr, en utmaning.

 
Min ö kommer alltid att betyda mycket för mig.

Min ö. Det har alltid varit min ö och kommer alltid att vara min ö. Bara min ö - ingen annans. Men jag har ändrat syn på min ö. Förut var det mitt ställe, mitt revir. Idag ser jag det inte så. Rickard var med ute i somras. Han fick träffa pappa, se folket här ute och uppleva stämningen som finns här på ön. Jag var riktigt nervös. Inte inför alla möten, som Rickard skulle få göra, som jag skulle få göra med min pojkvän som sällskap. Nej, det var inom mig. Hur skulle jag - Jasmine, en flicka som vaktade sin ö - reagera, när ön fick nytt besök? Det var inte riktat personligt till just Rickard. Det var en osäkerhet från min sida. Jag vet ärligt talat inte varför. Det var en känsla och jag står fast vid att man inte kan styra över känslorna.
Min ö kommer alltid att vara min ö, men jag är villig att släppa taget. Jag är villig att låta folk komma ut och uppleva mitt land. Jag är beredd att släppa taget.
Min ö är inte längre mitt revis. Min ö är ett fritt land.

/Jasmine