Självklart blev vi sena. Jag kan aldrig komma iväg i tid. (Förlåt Rickard.) Tårarna rullade sakta ner för Rickards kind. Jag satt brevid och försökte torka bort dem, så gott jag kunde. Det gjorde ont att se, hur ledsen min älskade var. Vi kom in i centrala stan. Tyvärr var det inte lika enkelt som vanligt, att komma till parkeringsplatsen precis utanför centralen. De har satt upp en skylt om att man inte får svänga vänstra i korsningen. Vi fick alltså åka genom hela centrala stan, istället för att på ett enkelt sätt komma in direkt från den stora vägen. Vi var sena. Rickard var stressad. Båda var ledsna. Och i bilen fanns det inga pengar att stoppa i parkeringsautomaten. Jag hade en tia i min plånbok, vilket räddade oss. Att vi hade ställt oss på en olämplig plats var väl nog, så att betala är att göra rätt för sig.
Vi skyndade ner till perrongen. Två minuter till avgång. Jag och Rickard tog ett snabbt farväl av varandra. I min hast att kliva på tåget, råkade jag välta en mugg med dryck, som stod precis vid ingång. Antagligen var det tågvärdinnans dricka. Ska man säga förlåt? Ja, men det gjorde inte jag. Ledsen och upprörd gick jag bara på. Samtidigt får hon skylla sig själv, eftersom hon ställde sin mugg på ett så olämpligt ställe.
Jag gick genom vagn sexton, samtidigt som tåget rullade ut från stationen i Stockholm. Vagn femton var också full. Jag hade ingen bokad plats, så vad gör man? Den första timman klängde jag mig fast vid ett dörrhandtag. Tårarna rann, jag hade ont och det kändes som att hela världen var emot mig.
När jag slutligen fick en sittplats, kändes det bättre och bättre för varje kilometer vi färdades.
Vi skulle just till att lämna Arboga... men det skedde inte direkt. Signafel fick vi veta. Vad mer? Ingen visste någonting. Personalen höll oss uppdaterade, men sa samma sak ett antal gånger. "- Vi vet inte vad som är fel, men vi återkommer med fortlöpande information." Jag passade på att ringa Rickard, när vi ändå stod stilla. Täckningen är sämst, när man åker tåg. Det kändes skönt att prata med honom. Han fick veta hur jag kände, jag fick höra hans röst, jag fick vara irriterad, vara mig själv, vara egoistisk. Tack snälla för det.
Efter att ha stått stilla i över en halvtimma, rullade tåget sakta vidare. Jag och Rickard avslutade samtalet och jag försökte göra mig lite mer hemma vid min sittplats. Jag kände mig ensam. En liten flicka i denna stora värld.

Beräknad ankomsttid till Göteborg C: 21.57. Tågets ankomst: 22.36. Härligt. Jag var verkligen trött. Det var med ansträngning, som jag ställde mig i duschen, packade upp väskan och gick och la mig.
Tack Rickard, för den här helgen. <3

/Jasmine