Jag trodde helt seriöst att jag skulle hoppa från bron. Det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag grät som ett barn, men det var det enda jag kunde göra. Hjälplös liten flicka grät på en bro. Ja, så borde rubriken lyda. Men istället har jag valt att döpa detta inlägg, till det som det egentligen ska handla om...
Jag och L åkte in vid halv tolv. Buss några hållplatser, där vi sedan skildes åt. L skulle på äventyr med mamma. Jag skulle först till Do & ReDo, innan jag skulle fortsätta hem. Det kan ju inte vara så svårt, att åka från pappa till mamma... eller? Jo, tydligen var det väldigt svårt idag. Västtrafik bevisade ännu en gång, att de hatar mig. Jag var framme tidigare på hållplatsen, än vad som först var planerat. Tyvärr var jag inte så mycket tidigare, så att jag hann ta en buss tidigare. Hade missat bussen innan med fem minuter. Härligt. Hjärnan började arbeta för fullt, kanske kunde jag komma fram till min slutdestination tidigare. Hm... Fram och tillbaka funderade jag, men kom fram till att jag inte kunde göra annat än att vänta. De där tjugo minuterna, som egentligen skulle ha varit en kvart om bussen kom fram den tid den skulle, var bara att uthärda. Inget mer med det.
På hållplatsen körde buss 90 in. Skulle jag ta den, eftersom den kom tidigare, men ändå komma tre minuter senare fram till nästa hållplats (och då ha kortare tid på mig att ta mig till nästa buss) eller skulle jag vänta på en annan buss, som kom senare, men som var framme tidigare? Jag beslutade mig för att vänta. Ville inte riskera att missa min anknytning. Min buss kom inte i tid. När den väl körde in på hållplatsen (då fyra minuter sen) fick jag vet att den inte skulle köra till min hållplats. Tydligen var det något fel, så den var tvungen att köra in till verkstaden, som låg i närheten. Va? Vad i...? Jag bröt ihop totalt. Här hade jag suttit i en halvtimma nu, men skulle ändå inte få komma här ifrån. Jag ringde Rickard. Han hade funnits med mig hela tiden, så... Ja, det var han som fick höra mitt sammanbrott. Jag var så ledsen. Jag skulle aldrig få komma hem. Mitt psyke är inte det mest stabila nu, så detta fick ögonen att rinna över. Jag var ledsen, deprimerad, sårad, besviken, ensam och övergiven. Detta var ännu ett bevis på att Västtrafik inte tycker om mig.
Jaha, vad skulle jag göra nu då? Det fanns bara ett alternativ; jag fick ta direktbussen hem. Visst, den kunde jag ha tagit redan från början, om det nu inte var så att denna buss bara går en gång i timman. Det var den bussen som jag missade med fem minuter, då jag kom fram till hållplatsen. Jag fick stå och vänta på den bussen i en halvtimma, innan den körde mig hem. Under denna tiden fick jag också en prick över i:et. Stod på hållplatsen och skickade sms, när en bil tutar på mig. Jag tittar upp och ser en mörkblå skåpbil. Personen som sitter på passagerarsidan pekar finger åt mig. Trevligt. Jag gjorde det samma tillbaka. Vad mer kunde jag göra? Det är härligt, när man känner sig omtyckt av världen. Man kommer inte hem, utan att stå och vänta en timma.... Folk är respektlösa. Ja, det har varit en strålande dag.
Jag var så himla arg. Alla tårar, alla känslor... Allt kom fram, upp till ytan. Kanske var det skönt? Samtidigt himla onödigt.
Hela dagen kunde ha blivit bättre, om jag bara gjort på ett annat sätt... Hade jag övertalat mamma att köra mig över bron, hade jag varit framme mycket tidigare. Hade jag tagit buss 90, då hade jag (förhoppningsvis) hunnit med min buss. Istället blev allt fel. Pannkaka.

Tack, nu har jag fått skriva av mig.
Det ska skickas ett brev till Västtrafik. Jag ska ta det lugnt, inte... blir för arg, men jag ska kräva - ja, jag ska kräva - att de ger mig ersättning, en förbättring och ett seriöst svar, inte något i stil med "Tack för ditt brev. Vi har tagit del av sina synpunkter och ska försöka åtgärda dem. Vi försöker ständigt förbättra oss..." och bla, bla bla. Nej, denna gången ska jag ha ett riktigt brev, ingen färdig mall.

/Jasmine