Världen får en ibland att tro att det inte är okej att vara lite större. Som om det vore fel. Alla står bakom det faktumet, verkar det i alla fall som. Och alla har vi väl just känt oss så; fula, äckliga, feta, tjocka, snuskiga, vidriga, otillräckliga, annorlunda... Du är inte den enda som känner så. Jag kan bara ställa mig på din sida, när det handlar om dålig självbild. Alla har vi såna dagar. Alla känner vi oss mindre perfekta ibland. Men egentligen ska vi inte behöva känna så. Alla är vi perfekta på våra egna sätt.

Jag har aldrig varit smal. Alla mina år som ung har jag befunnit mig i en kropp som har varit mullig. Jag har aldrig varit direkt tjock eller fläskig, men det är ibland så jag ser på mig själv. Då känner mig mig otillräcklig. När den känslan har passerat kommer tankar om att ingen accepterar en person som är "större än normalt". Men vad är normalt? Av egen erfarenhet, vet jag att utsidan inte spelar den stora roll som många tror. Jag är som sagt inte smal, men killar blir intresserade av mig ändå. Konstigt nog. De bryr sig inte om hur man ser ut. Kanske först, när de ser en för första gången, men det är inte allt. Insidan är också viktig. Det som finns på insidan kan man inte dölja. Det som finns inom en kan man inte låta bli att utstråla. Så länge man har en fin insida, spelar utsidan igen roll. Tro mig.
Jag har pojkvän och jag är mullig. Hur kan det hänga ihop, om man är ful som mullig? Alla har vi en chans här i världen - oavsett om du är mullig eller underviktig. Det viktigaste är att du mår bra, att du kan acceptera din kropp. Jag har accepterat den kroppen jag befinner mig i. Jag tycker du ska börja göra det samma. Självklart kan man falla tillbaka till knäppa tankar lite då och då, men då är det viktigt att minnas vem man är. För om man vet vem man är, om man är trygg i sig själv, då spelar det ingen roll hur man ser ut. Alla är vi vackra på våra egna unika sätt.



Jag vill tacka Madicken och Amanda, för att ni inspirerade mig till att skriva detta inlägg.