Redan som barn får man lära sig att det inte är okej att vara tjock. Man blir utstött, hackad på och man ses som "dum", fast man egentligen bara är lite större. Det är svårt när man är något annat än pinne i vårt samhälle. Har man en storlek större än medel, då är man tydligen inte värd lika mycket. Som barn är det svårt, när man inte är en Barbie i miniatyr. Kroppen är inte utvecklad och man ser ut lite hur som helst. Fötterna är stora i jämfört med övriga kroppen. Man ser tjock ut, fast man bara är ett barn.
När jag var yngre fick jag alltid höra att jag var tjock. Det var alltid fel på min kropp, det var svårt att hitta kläder och jag dög inte som jag var. Lyckligtvis hade jag några personer, som visade att det är okej att vara lite större. Det löser sig, när man blir större. Resultatet ser jag idag; jag är inte tjock, men inte heller smal som en pinne. Jag tycker om min kropp.
Bakom mig satt två ungdomar i min ålder. Den ene av dem frågade om den andre killen ville ha godis. Han fick ett nej. Anledningen var att inte fick äta godis, för då skulle hans mamma bli arg. Just det, att ens föräldrar blir arg. Varför blir de det? Man äger sin egen kropp. Visst är det bra att någon har koll på en, men man ska inte tryckas ner - speciellt inte när man är ung.
Jag tycker det är så fel att man redan som liten ska falla in i ett system, där det finns mått för vad som är okej och inte. Alla borde få se ut hur de vill, utan att dömas av samhället vi lever i. Vad är det för fel med att vara tjock eller bara lite större? Det är inget fel. Alla är lika mycket värda, alla har rätt till samma respekt.
Som ung skadas man mycket av hårda ord. Jag blev skadad och har idag, trots min goda syn på min kropp, ett kritiskt sätt att granska mina brister. Jag är rädd för att få kritik för hur jag ser ut. Jag är inte redo för tat få en smäll på käften. För det är just vad man får; en smäll på käften, en förolämpning, då man inte accepteras.
Det är tydligen inte okej att vara tjock, inte ens som barn.