Bild från Google.

Jag dansade när jag var liten - och älskade det! Sen slutade jag. Att vara kvar i stan och komma hem sent var inte min grej.  Jag ångrar verkligen att jag slutade och mitt samvete svider. Ämnet är känsligt för mig och varje gång jag måste bemöta tanken på att börja dansa igen, slår jag bort den - som om den inte funnits där.
Jag vill dansa mer än något annat. Dans är en hobby som ligger mig varmt om hjärtat. Men varför börjar jag bara inte dansa? Hur svårt kan det vara? Det är ju bara att ringa till en av många dansskolor i stan och boka en plats. Men, nej. Det är inte sånt jag gör. De senaste två åren har jag gått och grubblat fram och tillbaka på om jag ska börja dansa igen eller inte. Samma svar varje gång: Nej, jag har slutat. Det går inte att börja igen. Alla kommer vara mycket bättre. Jag kommer känna mig dålig. Alla de tankarna går dock att bearbeta, men det jobbigaste kommer att kvarstå; tanken på mig och mitt värde. Är det värt att betala över tusen kronor för att jag ska få dansa? Jag som inte gör någon nytta, knappt synd i skolan och som... Ja, jag är svag när det gäller vissa punkter. En av de punkterna är tal om pengar. Ekonomi gör mig ledsen, arg och svag. Pengar förstör min värld.

Dansa, det drömmer jag om att få göra.