När jag tänker tillbaka på mitt liv, är året som har gått väldigt tydligt. Jag kan sätta ut ganska exakta datum på när det jag är i nu började. För jag är i något nu, det vet jag. Det känns som att jag har året som gått i en liten ask.


Året som har gått i en liten ask.

Förra hösten började jag på gymnasiet. Allt var nytt, skrämmande och ledsamt. Det var mycket känslor som skulle hanteras, samtidigt som man skulle försöka leva livet. Om jag lyckades särskilt bra vet jag inte. På vissa plan lyckades jag, andra punkter ser jag svagare på. Det är inte lätt, när livet ändras drastiskt. Det är så mycket som man måste handskas med, så mycket man måste förstå. Lätt är det inte.

Ibland brister det. Alla tårar som en gång ska komma, de har redan kommit. En kväll, närmare bestämt igår, mådde jag inte bra. Jag grät. Ingenting allvarligt. Det blev liksom för mycket, många känslor, tankar och annat som dök upp i huvudet på mig. Hur hanterar man det? Jo, genom att gråta. Rickard tog väl hand om mig. En lång dusch gjorde också susen. Imorse när jag vakande, mådde jag inte helt okej. Men jag skulle jobba, så jag lät tankarna vara. På jobbet hade jag inte tid att tänka på allt, därför antar jag att hjärnan hanterade det hela i bakhuvudet. Nu mår jag bättre, känner inte av min ledsamhet. Känslorna kanske kommer tillbaka och då ska jag låta dem finnas i mitt huvud. Jag måste få tid att laga mig själv - åtminstone provisoriskt - innan jag kommer tillbaka till skolan i mitten av augusti.

Jag har året som har gått i en liten ask. Jag kan datum och tidsperioder utantill. Det har varit ett speciellt år. Det har varit en omställning.