När sommarlovet kommer, stannar livet upp. Paus-knappen aktiveras och jag lever i en typ av dvala. Jag kan inte riktigt förklara varför det blir så, men jag antar att det är för att vardagen inte är den samma. Jag får inte lika många intryck av världen runt omkring mig, eftersom jag mest håller mig hemma. Jag behöver inte tänka på samma sätt, eftersom vardagens jobbiga situationer inte hänger över mig. Självklart försvinner inte alla problemen, bara för att det är sommar. Men jag måste erkänna att jag ofta känner mig... fri. Jag känner mig inte fängslad i vardagens rutiner.
Bloggen är ett konkret bevis på att livet är pausat. Det blir inte lika många inlägg, som under den övriga tiden av året. Inlägg fyllda med tankar om samhället och min omgivning publiceras inte lika tätt. Och jag låter det vara så. För jag vill känna att det är sommarlov. Jag behöver få vara svag några veckor varje år, annars klarar jag inte att vara stark under de övriga veckorna. Vi behöver alla vila. Jag går i dvala under min ledighet. Låt det vara så.