Natten har varit orolig och jag vill därför inte sova mer. Att vakna i ren panik är inte så roligt... Mitt i natten vaknade jag av någon anledning. Då kom tankarna, minnena och känslorna från min språkresa. Det var två år sedan. Idag är det min systers tur. Jag slumrade till någon gång, annars var jag i stort sett vaken. En timme senare var jag ganska klarvaken. Då hade jag gått igenom stora delar av resan jag fick uppleva för två år sedan. Men det var absolut inte allt. Bara det mest ytliga. Mamma kom in vi denna tid. Hon släckte lampan, som jag är så rädd för att släcka på kvällen. Klockan var då kvart i fyra. Mamma gick ner och duschade. Själv försökte jag slå bort tankarna, för att kunna sova någonting i alla fall. Det jag gjorde efter det kan jag inte sätta ord på. Är det att sova? Jag svävade mellan att vara vaken med alla mina tankar om språkresa. Samtidigt drömde jag helt urflippade grejer. Vid 04.48 kom min syster in till mig. Jag fick en varm kram, ett hejdå och sen försvann hon ut genom dörren. Hennes resa har nu börjat och jag känner mig nervös. Tänk om något går fel? I detta fall är jag storasyster. L kommer alltid att vara min lilla lillasyster. Det spelar ingen roll om vi är fem och sju år och ska på Liseberg. Vi kan lika väl vara femton och sjutton och L ska ut och resa - kärleken kommer inte vara mindre. L kommer alltid vara min älskade lillasyster. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får en bra resa, som hon kan glädjas åt i efterhand. Själv har jag otroligt många fina minnen från min språkresa.

Klockan är nu omkring åtta. Kul att jag inte vill sova mer. Jag vaknade som sagt av panik och är fortfarande inte helt återställd. Det snurrar tankar i huvudet på mig. Kanske försvinner en del av dem, efter en skön dusch? Det är värt ett försök...
På återseende.