Jag vet inte hur länge jag har haft den här tanken, men det är ett tag. Kanske var det runt den tidpunkten, då jag insåg att jag är kvinna och kan få barn. Tanken på att en dag bli mamma ligger inte alltför långt bort. Det kan ju hända. Jag har ju ett (nästan) helt liv framför mig.
Känslan jag har fått, är att jag kommer få en dotter. En liten flicka. Jag har bara den känslan inom mig. Jag kommer att föda en dotter. Får jag fler barn än så, kommer hon vara den mest älskade. Det låter så hemskt, jag skäms nästan för att skriva det. Men det är så det är. Det är känslan jag har inom mig. Och känslor kan man inte styra över. Om jag får en son, kommer det hända något med honom. Jag kommer inte få se honom bli tonåring... Jag vet inte hur denna tanke har kommit in i min skalle. Den har funnits där ett tag. Kanske alldeles för länge. Så länge att jag har börjat tro på min dröm. Drömmen om en liten flicka.
När jag ser små flickor sitta på spårvagnen, vara i parken med sina föräldrar, då önskar jag att jag också fick uppleva det. En liten flicka i söt klänning och passande strumpbyxor till. Jag ser kärlek. Det är kärlek mellan en förälder och dennes lilla flicka. Kärlek.
Jag är nog fast i drömmen om en liten flicka.


Jag som liten.