Sommaren 2008 var jag på språkresa i England, Hastings. Allting var nytt och så också mataffären Lidl. Jag tror ni kan hålla med om att Lidl har ploppat upp lite överallt i landet under de senaste två åren? När jag besökte England, hade jag aldrig varit inne i en Lidl-butik förut. Jag fick därför en speciell relation till den affären. Det kan jag inte komma ifrån...
Rickard har ett Lidl nära sig. Vi brukar gå dit och handla och varje gång blir jag påmind om resan till Hastings. Det var verkligen tre underbara veckor jag fick uppleva där. Ett minne som är väldigt tydligt, är just det när jag och mina två rumskamrater gick till Lidl. Vi hade nära till bussen, bra kommunikation in till stan och det var inte alltför långt att gå in till centrum. Nära vår värdfamiljs hus fanns också Lidl. Det tog omkring tio minuter att gå dit. Jag och mina rumskamrater gick dit ett par gånger. Jag köpte mest gottit, sådant som jag inte hade sett hemma i Sverige. De andra två köpte allt möjligt. Jag minns att de köpte röda paprikor, i brist på att få i sig grönsaker. Maten i England var annorlunda och de var nog inte så vana vid att det inte serverades vanlig sallad till maten.
Som ni märker kan jag prata minnen i evigheter. Jag blir ju ständigt påmind om dem, när jag sätter min fot inne på Lidl. Igår tog jag ett stort steg; jag köpte croissanter. Jag köpte flera sådana paket under min resa. Jag utbrister alltid - så fot jag kommer in på Lidl - "- Åh, sånna köpte jag i England!". Rickard har smått tröttnat på mig, vilket jag kan förstå. Men det är så i livet: minnena består.

Nu ska jag ta och äta en croissant - eller varför inte två?



Jag öppnar förpackningen och minns känslan.
Ingenting kan jämföras med lukten.
Jag vet hur den kommer smaka,
redan innan jag sätter tänderna i den.
Den fluffiga konsistensen.
Den krämiga fyllningen med smak av choklad.
Jag har nu smakat på min croissant.