Det blev en fika tillsammans med fyra vänner från barndomen. Tänk vart livet har lett oss alla. Själv bor jag kvar på ön, dock bara halvtid, men det är ändå ingen större förändring. Inte om man jämför med en av mina vänner som flyttat till Gotland, för att gå på ett gymnasium där. Om några år kanske förändringen är ännu större. Det kanske är fler vänner som flyttar till andra städer och snart kanske man står här själv, utan att det hänt något alls.
Jag har svårt för att släppa gamla tider. Det som väntar är inget jag vill uppleva just nu. Jag vill stanna upp, vända om och uppleva det gamla på nytt. Det är för skrämmande att fortsätta framåt. Jag vill vara tillbaka på ön, då jag gick på fritids och lekte på Kullen. Den plats där vi åkte pulka på vintern och där man på sommaren lekte lekar utan gränser. Blålera på fingrarna och sommriga klänningar. Den jag är nu, är inte den jag var då. Det jag upplevt har format mig och jag gillar inte det jag ser. Vad hände med hon som gick på dagis, den lilla tjejen som tillbringade nästan hela sitt liv som barn på en plats för andra barn... Onsdagarna var längst; jag blev lämnade innan klockan slagit sju och var kvar tills klockan sex då dagis stängde. Mitt liv var på dagis, nu lever jag i verkligheten. Jag vet inte om jag vill leva i ett samhälle, där folk inte bryr sig.
Jag har svårt att hantera omvärlden. Jag platsar inte där. Jag vill vara liten igen. Dagis, Bailando och leka Sailor Moon.