Omotiverad kändes som ett stabilt faktum. Imorse var jag inte alls på humör. Skolan kändes som ett måste och som ett tvång, något som jag tycker är obehagligt att känna. Men jag pallrade mig iväg; trött, omotiverad och förvirrad. Gårdagens dilemma har verkligen rört om i grytan. Jag tänker en hel del - på allt! När jag började närma mig skolan, fick jag en klump i magen. Jag känner igen känslan. Så många gånger som jag har fått handskas med den. Imorse var dock första gången jag kände så under gymnasietiden... Jag gick förbi den onde och in genom dörren. Mattelektionen gick faktiskt bra och jag arbetade på effektivt. På idrottslektionen dansade vi. Det var väldigt roligt. Inte var det den typen av dans som jag gillar (och som jag har dansat), men det var ändå roligt. Hela jag log och mitt leende spred sig till läpparna. Sen kom stressen, den vanliga stressen jag känner när jag ska ta mig från gympan till bamba och sen till lektionen. Hann som tur var med spårvagnen och hann äta i lugn och ro. Utanför klassrummet satt en elev från klassen. Hon bad om min hjälp och självklart ställde jag upp. I efterhand känns det som att jag gjorde en väldigt stor del av hennes arbete, men så får det väl vara. Man ska vara snäll.
Caselektionen gick också bra och jag var hemma vid fyra. Jag överlevde dagen, där ser man. Kan det möjligtvis bero på att jag försökte ha en positiv inställning, trots att jag gick och bar på känslor från igår?

Tankarna går och jag fortsätter att tänka.