Jag vill inte glömma den tid som var då. Om jag kunde, skulle jag vilja leva i den tiden för evigt. Det spelar ingen roll att jag älskade, men aldrig fick de känslorna besvarade. Det spelade ingen roll att du aldrig förstod. Det spelade ingen roll att det aldrig blev du och jag.

Minnen, så många minnen. Jag vill aldrig glömma den tid som var då. Aldrig har jag känt mig så omtyckt. De vännerna som stod mig nära, finns i längre här idag. De lever på annat håll. De lever sina liv och jag lever mitt. Jag saknar dem. Det är tjatigt att jag alltid ska älta det förflutna, men det är faktiskt mina vänner, som har gjort mig till den jag är idag. Jag kände mig hemma hos dem. Det var vi mot de andra. Ett par unga själar som tillsammans vandrade mellan husen. Det spelar ingen roll att jag aldrig fick dig. Jag fick i alla fall en del.

Jag vill inte glömma det vi hade då. Jag vill inte gå vidare utan er. Ni har det bra nu, men vad händer med den lilla själen, som inte vågar vandra själv? Kom, ta min hand och visa vägen. Jag vill veta vad som är rätt. Om du så bara kunde ta min hand, för jag vill känna din beröring igen. Låt mina läppar få tala med dig. Snälla, håll om mig en sista gång.



En ensam själ vandrar mellan husen. Så stilla är staden, som aldrig förstod.