Det är läskigt, men jag märker hur jag mer och mer, för varje dag som går, kommer över mina gamla vänner. De hör inte av sig och jag är nog lat och rädd för att de ska tycka jag är jobbig, därför gör jag heller ingen ansträngning för att hålla kvar kontakten. Kanske är jag för sårad, för att ens orka bry mig. Att de inte hör av sig, är väl ett tecken på att de har gått vidare och inte vill mig i deras liv. Life is hard.
Trots att mina vänner från det förflutna inte längre finns vid min sida, har jag vänner som jag saknar. Vissa dagar känner jag en otroligt stark saknad efter alla de som tycker om mig. Jag har ju fått vänner via bloggen, som jag ofta skänker en tanke till. De betyder något för mig. Jag känner mig uppskattad och omtyckt av dem, vilket jag är väldig glad för. Idag har jag sett dem som mina saknade vänner.

Jag har gått vidare, och detta för att jag måste acceptera min situation. Att hålla sig kvar i det förflutna löser ingenting, så varför inte fortsätta gå. Jag har vandrat ensam ett tag, men jag känner nu att det finns vänner som står vid min sida och som vandrar bakom mig.

Rickard, tack för att du finns i mitt liv. <3