Mitt inlägg om ensamhet gav mig många fina kommentarer. Jag får läsa att jag verkar vara en bra människa. Folk skriver att de tycker om mig och att de skulle vilja att jag var en tydligare del i deras liv. Sånt värmer, verkligen. Jag tackar ödmjukast för det.
Era kommentarer får mig att fundera. På internet är jag uppskattad och vännerna är lätta att få. Jag träffade min pojkvän via internet. Vi pratade bara på en internetsida och på msn. När vi väl sågs första gången, hade vi redan en relation. Hade vi träffats i verkliga livet och byggt upp en relation utifrån det, tror inte jag att vår relation hade varit på samma sätt som den är idag.
Att lära känna en person på internet och i verkliga livet är stor skillnad. I den riktiga världen är det så lätt att bli dömd. Folk får en uppfattning och utgår gärna ifrån den. Det är helt naturligt. Vi människor måste kunna sortera in nya människor i olika fack, för att inte bli överbelastade. Men ändå. Det är sån skillnad. Man får en uppfattning om någon på internet, men den tycks aldrig bli negativ. Och om man får ett sämre intryck av någon, då tycker jag personligen att det är ganska lätt att ändra. Och jag undrar varför det är så.

I verkligheten har jag ganska svårt för att skaffa vänner. Jag är allt annat än blyg, jag hörs och syns och jag är otroligt känslosam. Kanske är det just det som är problemet. När man skriver till någon bakom en datorskärm ser man inte allt detta. Man kan bara förlita sig på de ord som skrivs, de bilder man får ta del av. Men vad är egentligen skillnaden? I verkligheten vägrar jag att vara någon annan. Det är samma i bloggvärlden och när jag vistas ute på övriga internet. Jag är alltid mig själv. Och folk tycker om mig - i alla fall på internet. Och jag undrar varför det blir så. Något måste ju jag göra fel, när jag visats ute i det som är verkligheten. Någonstans på vägen blir det fel. Så måste det vara.

Skillnaden på att skaffa vänner i verkligheten och att knyta band via internet är stor. Men jag förstår inte vad skillnaden är.