"En vän hörde av sig idag. Det gjorde mig så glad! Jag är inte bortglömd, bara åsidosatt för ett år eller två. För jag finns. Jag finns fortfarande i folks hjärtan. Jag har satt mina spår, liksom de har påverkat mig. De har format mig till den jag är idag. Och jag kan inte vara annat än glad. Trots att det har gjort ont och de har sårat gång på gång, så vet jag att det är kärlek – rakt igenom. Kärlek vänner i mellan. Tillsammans. Vi har påverkat varandra. Jag tänker inte lämna vare sig vänner från förr eller tiden som var i första taget. Jag tänker finnas kvar i det som var då. Jag vill inte glömma. Då kommer jag mista en av de största delarna av det som är jag. Den risken vill jag inte ta. Jag håller mig kvar. Minnena ska kvarstå, om jag så ska leva med smärtan hela livet."

Aldrig ska jag glömma var jag kommer ifrån.
Ni som har format mig till den jag var efter högstadiet, er vill jag tacka.
Vänner varar hela livet. Kanske inte i praktiken, men i tankarna.
Kramar till vännerna som fanns då - och som alltid kommer att finnas inom mig.