På sommaren tar man en paus från vardagen. Man kopplar bort måsten som hänger över en och man ändrar sin livsstil - om så bara för en begränsad period. Det som är vardag faller sig inte lika naturligt. Och kanske är det därför som vänner inte prioriteras på samma sätt under den långa ledigheten. Det är därför jag förundras över en av mina vänner. Vi lärde känna varandra för ett år sedan, när han började på min skola. Sen dess har vi varit goda vänner och jag vill anse att vi står varandra nära. Han får mig alltid att känna mig speciell och saknad, eftersom han alltid överraskar och föreslår fikastunder. Hans agerande gör att vi har haft en hel del kontakt i sommar, något som utan hans engagemang inte hade fallit sig lika naturligt. Jag har varit helt insatt i mitt, något som kanske inte är så konstigt. Jag förundras över vilken fin vän han är, en snäll människa. Jag tror att jag med många andra skulle ha haft tankarna på annat håll. Det handlar inte om att man är ointresserad av att träffa vänner, man är helt enkelt fokuserad på annat. Jag blir därför så glad, när en vän visar på att det faktiskt finns något mer där än en vardaglig relation som kommer naturligt. Att anstränga sig, ställa upp och visa på intresse. En liten tanke om vänskap.