Succéromanen 'Här ligger jag och blöder' är skriven av den unga författaren Jenny Jägerfeld.

Efter antalet rekommendationer tog jag mig till biblioteket och lånade denna omtalade bok. Förväntningarna var höga, i och med de goda orden kring skapelsen. Och så här i efterhand måste jag nog medge att jag ställer mig bakom de positiva uttalandena. Boken är bra, det har jag svårt att förneka. Berättelsen om Maja inleds med en fruktansvärd scen då hon av misstag råkar såga av sig sin egen tumme. Samma känsla i halsgropen följde med mig genom hela boken, i alla fall till de sista kapitlen av verket. När all sanning och alla förklaringar kommer fram, tycker jag att författaren tappade spänningen. Scenerna som fick hjärtat att stanna för ett tag var inte lika många under de sista sidorna. En bok som behandlar ett för mig okänt och inte tidigare läst ämne. Det är synd att den rivande och intresseväckande känslan inte finns med till de sista sidorna. Samtidigt är det skönt att få ett avslut och på så sätt slippa de där jobbiga frågorna, även efter att sista sida är läst.

Jag är dock inte den som bara läser en bok och sen lägger undan den. Om det är något jag har fått med mig av denna bok, är det framför allt och förhoppningsvis min utveckling som människa - och som författaren. Hur Jenny Jägerfeld lyckas leka så fritt med allt vad ord heter, är något jag förundras över och försöker ta lärdom av. Hennes språk är kreativt, på pricken rätt i sammanhangen och utan tvekan ett tecken på att man är duktig som skribent.

Trots att känslorna som följt mig genom boken inte hänger med hela vägen till slutet, tycker jag att boken är bra. Levande, kreativ, känslostark och med oväntade vändningar. Dessutom finns där ett avsnitt av kärlek, som får mig att smälta. Kanske är det just den delen av boken, som gör att mitt omdöme kring 'Här ligger jag och blöder' blir nästan högsta betyg.