En känsla nära ångest, som trycker ner och bryter ner mig inifrån och ut. Jag försöker kväva den, men den kommer allt närmare och jag kväver istället mig själv.

För mycket press kan ibland få mig att stänga av. Jag blir som en trotsig unge som vägrar se något annat än svart och vitt. Min skoldag kräver att jag presterar mitt yttersta. Idag hade jag ett prov i Matematik D, mitt första för kursen. Eftersom jag hade svårt för föregående kurs, har jag slutat tro på mig själv vad gäller matematiken. Samtidigt är jag inte den som ger upp, utan fortsätter hela tiden att göra mitt bästa - tills jag inser sanningen. Det som känns skönt med matematik D är att jag kan hoppa av kursen precis när jag vill. Jag behöver inte läsa den, om jag inte vill. Jag får tillräckligt med poäng utan den. Men matematik är roligt - oavsett om jag förstår allt eller inte. Hur som helst, provet idag gick förvånansvärt bra. Jag som trodde att jag skulle misslyckas totalt, blev glatt överraskad. När jag klarade de tre första uppgifterna utan problem, spred sig den där tävlingsinstinkten runt i kroppen och jag började gå på högvarv. Så här i efterhand kan jag erkänna att jag inte borde ha hoppats så mycket, men jag skrev i alla fall klart provet (med lite kladd här och var). Ibland förundras jag över mig själv. Min personlighet är ibland ganska fascinerande. Att jag kan vända från att vara trotsig unge till att bli hoppfull och fyllas av förväntan. Ganska makalöst och för det mesta en bra egenskap - om den går åt rätt håll och inte trycker ner mig istället. Jag har en viss tendens att göra det, när livet bara trasslar till min tillvaro ytterligare.